Varför stampar man inte ner foten för?
Vi har varit iväg ett par veckor, djuren, sonen och jag. Sambon har varit på övning i Danmark och vi tyckte att det var läge att hälsa på familjen när tillfället gavs, och det har hunnits med både det ena och det andra, sonen har träffat en ny kusin, ("Han ser ut som en apa, mamma!") sina fastrar och sin farmor samt lekt med min kusins barn (hoppat studsmatta till förbannelse och spelat spel och en massa annat..) samt åkt fyrhjuling med morfar en massa gånger.
Under tiden som sonen roade sig på alla möjliga sätt så har jag suttit och läst på Familjelivs forum. Jag har skrattat, känt igen mig och förfasats.
Och blivit arg. Jätteofta.
Vad fasen är det med dagens kvinnor?
Jag vet inte hur många trådar jag läst som handlar om att mannen raggar, inte gör en släng därhemma, skiter i sina barn och trycker ner sin tjej/sambo/fru verbalt och mentalt.
Ständigt återkommande är frågan vad tycker andra, vad ska man göra, osv.
Mitt stående svar är:
Sätt dig ner och skriv ner exakt vad du mår dåligt av. Skriv också ner lite vad som gör att du känner som du gör. Det är alltid bra att kunna motivera sina åsikter, och i synnerhet när det gäller relationer. Då blir det lättare att identifiera själva problemet.
Se till att få igång en diskussion, skriv ner vad som beslutas, och TA INGEN SKIT!!
Även om du går hemma hela dagarna så betyder inte det att du ska acceptera att all städning "tillhör" dig. Lika lite som du ska acceptera att allt ansvar som förälder ligger på dig. Man är två som får barn (man SKAFFAR sällan barn) så då är det inte mer än rätt att två ska ta hand om barnet/barnen också.
Kräv att få minst en kväll i veckan då du inte gör en släng som har med barnen att göra. Alla behöver ett avbrott, lite "egen" tid att ta det där badet eller åka och kolla på någon film, ta en fika UTAN ungar som skriker eller vad det nu kan vara.
Min egen sambo jobbar heltid PLUS att han jobbar ungefär varannan lördag, men TROTS det så gör han en hel del här hemma. Dammsuga och torka golven, diskar efter maten, hänga tvätt och vika in den, åka med och storhandla varje vecka, sköta om hundens promenader när jag har ont av foglossning, lägga sonen eller bada honom eller vad det nu kan vara.. Ta sonen med sig och göra något utan mig så jag får vara själv och de får umgås lite.. Han gör det som en sjlvklarhet. Och då är han inte ens biologisk far till sonen.
Men han värderar att jag får avlastning när det gäller hem och barn. Han ser att jag blir galet uttråkad av att alltid sitta hemma och tar med oss någonstans då och då. Han visar respekt för både mig och förhållandet.
Är det så svårt att förstå att ALLA borde känna sig respekterade?
Att man inte ska behöva be om hjälp för att få dammsuget och torkat, det ska liksom gå av sig självt när det är skitigt.. om han gör det så kanske jag städar toaletterna och lagar mat.. eller om han ändå ska ut med hunden så kan han lika gärna ta med soppåsen och panten istället för att jag ska gå och göra det separat..
Det handlar lite om tidsoptimering också.
Genom att göra saker "på vägen" så sparar man in tid, men också energi, och då kanske den som slapp göra något är mer benägen att vara trevlig och tillmötesgående tack vare just den grejen.
Jag vet att det vimlar av "skitstövlar" därute, men jag var inte medveten om hur många de faktiskt var. Jag önskar att man kunde få fler att bli lite bättre, lite mer jämlika och lite mer rättvisa. Anna Ankas syn på kvinnor och hushållsarbete (mannen ska inte göra något alls, det är kvinnans uppgift att tillfredsställa honom på alla plan) känns inte så hållbar i långa loppet.. Personligen skulle jag ALDRIG kunna hålla tyst om jag levde med en latmask som inte brydde sig om sina egna barn mer än som arvingar och prydnader.
No way!
/Uddamamman
Under tiden som sonen roade sig på alla möjliga sätt så har jag suttit och läst på Familjelivs forum. Jag har skrattat, känt igen mig och förfasats.
Och blivit arg. Jätteofta.
Vad fasen är det med dagens kvinnor?
Jag vet inte hur många trådar jag läst som handlar om att mannen raggar, inte gör en släng därhemma, skiter i sina barn och trycker ner sin tjej/sambo/fru verbalt och mentalt.
Ständigt återkommande är frågan vad tycker andra, vad ska man göra, osv.
Mitt stående svar är:
Sätt dig ner och skriv ner exakt vad du mår dåligt av. Skriv också ner lite vad som gör att du känner som du gör. Det är alltid bra att kunna motivera sina åsikter, och i synnerhet när det gäller relationer. Då blir det lättare att identifiera själva problemet.
Se till att få igång en diskussion, skriv ner vad som beslutas, och TA INGEN SKIT!!
Även om du går hemma hela dagarna så betyder inte det att du ska acceptera att all städning "tillhör" dig. Lika lite som du ska acceptera att allt ansvar som förälder ligger på dig. Man är två som får barn (man SKAFFAR sällan barn) så då är det inte mer än rätt att två ska ta hand om barnet/barnen också.
Kräv att få minst en kväll i veckan då du inte gör en släng som har med barnen att göra. Alla behöver ett avbrott, lite "egen" tid att ta det där badet eller åka och kolla på någon film, ta en fika UTAN ungar som skriker eller vad det nu kan vara.
Min egen sambo jobbar heltid PLUS att han jobbar ungefär varannan lördag, men TROTS det så gör han en hel del här hemma. Dammsuga och torka golven, diskar efter maten, hänga tvätt och vika in den, åka med och storhandla varje vecka, sköta om hundens promenader när jag har ont av foglossning, lägga sonen eller bada honom eller vad det nu kan vara.. Ta sonen med sig och göra något utan mig så jag får vara själv och de får umgås lite.. Han gör det som en sjlvklarhet. Och då är han inte ens biologisk far till sonen.
Men han värderar att jag får avlastning när det gäller hem och barn. Han ser att jag blir galet uttråkad av att alltid sitta hemma och tar med oss någonstans då och då. Han visar respekt för både mig och förhållandet.
Är det så svårt att förstå att ALLA borde känna sig respekterade?
Att man inte ska behöva be om hjälp för att få dammsuget och torkat, det ska liksom gå av sig självt när det är skitigt.. om han gör det så kanske jag städar toaletterna och lagar mat.. eller om han ändå ska ut med hunden så kan han lika gärna ta med soppåsen och panten istället för att jag ska gå och göra det separat..
Det handlar lite om tidsoptimering också.
Genom att göra saker "på vägen" så sparar man in tid, men också energi, och då kanske den som slapp göra något är mer benägen att vara trevlig och tillmötesgående tack vare just den grejen.
Jag vet att det vimlar av "skitstövlar" därute, men jag var inte medveten om hur många de faktiskt var. Jag önskar att man kunde få fler att bli lite bättre, lite mer jämlika och lite mer rättvisa. Anna Ankas syn på kvinnor och hushållsarbete (mannen ska inte göra något alls, det är kvinnans uppgift att tillfredsställa honom på alla plan) känns inte så hållbar i långa loppet.. Personligen skulle jag ALDRIG kunna hålla tyst om jag levde med en latmask som inte brydde sig om sina egna barn mer än som arvingar och prydnader.
No way!
/Uddamamman
Sockerhysteri
När jag själv var liten så var det inget fel i att ha socker på pannkakor eller flingor. Man brydde sig inte ett smack om ifall det serverades tårta eller glass i samband med en födelsedag, vare sig det var på dagis eller i hemmet. På alla kalas man gick på, så var det självklart att man fick den eviga godispåsen i näven innan man lämnade kalaset, antingen via allmän utdelning, eller via fiskdamm.
Idag å andra sidan, så är det tydligen jättehysteri gällande socker. Det är skadligt och nåde den som häller upp en skål flingor med mjölk till frukost och sen dessutom tillåter barnet att sockra lite extra på dem. De innehåller ju massor av tillsatt socker redan från start, hur ska det sluta? Fetma, hål i tänderna, speedade ungar.. listan på sockrets negativa sidor kan göras lång. Åtminstone om man tillhör motståndarsidan.
Själv tycker jag det är en överdrift att säga att barn blir speedade av socker. Herregud, de är lika speedade om de INTE får äta något och träffar sina kompisar eller råkar i en konflikt eller vad det nu kan vara. De leker lika intensivt och de härjar lika mycket, oavsett om de råkat hälla i sig ett glas O´boy eller ett glas vatten.
Många barn idag har en osund syn på socker, det kan jag hålla med om. Men jag tycker inte att barnen är de som ska klandras för detta, utan snarare deras familj, som bidragit till att de ser sockerbomber som glass, läsk, godis och annat som något de måste stoppa i sig.
Min egen son, han skiter fullständigt i godis. Han har å andra sidan alltid haft mer eller mindre fri tillgång till det, om än inte i obegränsad mängd, så det har aldrig varit så att jag eller någon annan förbjudit honom att ta godis bara för att det är tisdag och inte lördag, eller för att det ska "sparas" eller liknande.
Jag kanske har haft ett otroligt lätt barn, vad vet jag. Resultatet av min fostran är i alla fall att min son hellre tar en frukt eller grönsak och sätter sig med vid tv:n på lördagarna än att han tjatar om lördagsgodis.
Vi har så gott som alltid godis, chips, kakor, saft, glass och annat onyttigt hemma. Men han bryr sig inte, han väljer själv bort det och tar en gurka i stavar eller en paprika som skurits upp. En burk majskorn eller ett tråg med böngroddar, eller varför inte en skål med ånkokt broccoli?
Han väljer det själv, och faktum är att det är jag som fått lära mig att äta grönsaker, inte han.
Enligt mig så är det absurt att förbjuda barn att äta glass på dagis eller dricka saft på kalas eller liknande, så länge det inte ligger en allergi/sjukdom bakom beslutet.
Ju mer man förbjuder saker, desto större blir begäret att få det. Det kan man ju jämföra med så gott som allt. Den som får höra att den inte får gå ut, blir onekligen sugen på att gå ut. Den som inte får rida en häst (och som är ryttare) för den är för svårriden, vill oftast inget hellre än att sätta sig och prova hur svår den egentligen är.
Den som måste spara på pengarna hittar ofelbart en massa saker som den skulle vilja ha mest hela tiden. Och samma gäller godis och sockerprodukter.
Om man nekas att smaka och äta av dem, så blir man bara mer benägen att göra det när tillfälle väl ges.
Är det då inte bättre att avdramatisera saken genom att låta det stå skålar framme med chips, godis, kakor och annat, som man kan ta när man vill, och sen är det inte mer med det? Visst, i början är det ju kul att ha tillgång men det lättar rätt snart, och man tröttnar faktiskt. Ungefär som så gott som alla som bott i studenthem osv, och haft mycket makaroner/nudlar på menyn ett längre tag, tröttnar på just de rätterna..
Så länge barnet rör på sig och borstar tänderna så tycker jag inte att det är så farligt om de äter socker, är det verkligen det?
För mig är E-ämnen en större fara än socker, eftersom att socker är i alla fall naturligt, till skillnad från alla dessa E-ämnen.
När jag själv gick på dagis så var det inte ovanligt alls att vi bakade fikabröd till kvartsamtalen och bröd (glödhoppor) till mellanmålen. Vi gick ut i skogen och plockade både svamp och bär och lagade vår egen gelé till köttet vi fick. Vi hade egna höns som vi skötte om och som gav ägg till både frukostarna och till pannkakor eller en och annat (hemsk?) sockerkaka.
Vi hade hallonbuskar och äppelträd som gav äppelmos till frukostgröten och hallonpaj till mellanmålet ibland. Över huvud taget hade vi mycket frukt och grönt och bär som vi själva skaffade oss, och än idag har mitt gamla dagis avtal med bönder i kommunen för att få färsk mjölk, tomater, sallad, gurka och ägg (hönsen fick inte vara kvar för stan blev större) samt skinka och annat kött från en grisuppfödare. Dessutom odlar man fortfarande egna grönsaker som morötter och sockerärter och kryddväxter som barnen sår och skördar.
Jag tycker att det vore jättebra om fler dagis hade samma inställning som dem, då det främjar inte bara de bönder som finns i kommunen, utan även barnen som får laga mat och baka på garanterat fräscha råvaror som de själva fått vara med att skörda och göra i ordning. Dessutom, det är ju klart godare med lite ljummet egenhändigt bakat bröd än det är med köpt, eller hur?
Jag kanske är för slapp som förälder, men jag tycker det hör till att barnen får bjuda på en glass eller tårta på dagis när de fyller år, för att fira "sin" dag.. Sen om det råkar vara så att många fyller år samma vecka så kan man kanske lägga några av glassarna i frysen och spara till ett tillfälle när det är lite "födelsedagsglapp" istället, så det inte blir fem dagar i sträck..
På sonens förra dagis åt man glass varje fredag utöver de glassar som bjöds ut på födelsedagar, och så hade det varit i många år. Och inga av barnen var speedade, hade hål i tänderna eller var överviktiga. Alla nöjde sig dessutom med att ta en glass och tjatade inte om mer.
När det var terminsavslutning inför sommarlov eller jullov osv, så bjöds det på tårta och kakor som barnen bakat. De fick också julklappar av personalen i form av pepparkakshjärtan med sitt namn på, utöver de presenter som lokala företag skänkt (en nalle och ett litet spel till varje barn). Jag ser inget fel i att ge ett pepparkakshjärta i julklapp till ett barn, till jul? Det hör ihop med högtiden som sådan för mig med lussekatter och pepparkakor.. Ändå gissar jag att många skulle haft synpunkter på det, just för att de fick en KAKA med GLASYR!
För mig så är detta ett alldeles för uppförstorat I-landsproblem.. helt klart.
Jag skriver om det för att jag hittade en tråd på Familjeliv.se där en mamma känner sig som ett "pretto" som vill förbjuda glass på dagis eftersom det är ett sockerfritt dagis.
Själv tycker jag att hon ÄR ett pretto, pga allt det jag redan skrivit. Det känns överdrivet. Men jag förstår också att hon vill att ett sockerfritt dagis ska vara sockerfritt, inte lägga sig till med en dubbelmoral.
Jag ger henne rätt där. Men jag kan säga att jag har aldrig tidigare ens hört talas om att dagisen kan vara sockerfria numera.
Man lär sig något nytt varenda dag!
/Uddamamman, på benen igen!
Idag å andra sidan, så är det tydligen jättehysteri gällande socker. Det är skadligt och nåde den som häller upp en skål flingor med mjölk till frukost och sen dessutom tillåter barnet att sockra lite extra på dem. De innehåller ju massor av tillsatt socker redan från start, hur ska det sluta? Fetma, hål i tänderna, speedade ungar.. listan på sockrets negativa sidor kan göras lång. Åtminstone om man tillhör motståndarsidan.
Själv tycker jag det är en överdrift att säga att barn blir speedade av socker. Herregud, de är lika speedade om de INTE får äta något och träffar sina kompisar eller råkar i en konflikt eller vad det nu kan vara. De leker lika intensivt och de härjar lika mycket, oavsett om de råkat hälla i sig ett glas O´boy eller ett glas vatten.
Många barn idag har en osund syn på socker, det kan jag hålla med om. Men jag tycker inte att barnen är de som ska klandras för detta, utan snarare deras familj, som bidragit till att de ser sockerbomber som glass, läsk, godis och annat som något de måste stoppa i sig.
Min egen son, han skiter fullständigt i godis. Han har å andra sidan alltid haft mer eller mindre fri tillgång till det, om än inte i obegränsad mängd, så det har aldrig varit så att jag eller någon annan förbjudit honom att ta godis bara för att det är tisdag och inte lördag, eller för att det ska "sparas" eller liknande.
Jag kanske har haft ett otroligt lätt barn, vad vet jag. Resultatet av min fostran är i alla fall att min son hellre tar en frukt eller grönsak och sätter sig med vid tv:n på lördagarna än att han tjatar om lördagsgodis.
Vi har så gott som alltid godis, chips, kakor, saft, glass och annat onyttigt hemma. Men han bryr sig inte, han väljer själv bort det och tar en gurka i stavar eller en paprika som skurits upp. En burk majskorn eller ett tråg med böngroddar, eller varför inte en skål med ånkokt broccoli?
Han väljer det själv, och faktum är att det är jag som fått lära mig att äta grönsaker, inte han.
Enligt mig så är det absurt att förbjuda barn att äta glass på dagis eller dricka saft på kalas eller liknande, så länge det inte ligger en allergi/sjukdom bakom beslutet.
Ju mer man förbjuder saker, desto större blir begäret att få det. Det kan man ju jämföra med så gott som allt. Den som får höra att den inte får gå ut, blir onekligen sugen på att gå ut. Den som inte får rida en häst (och som är ryttare) för den är för svårriden, vill oftast inget hellre än att sätta sig och prova hur svår den egentligen är.
Den som måste spara på pengarna hittar ofelbart en massa saker som den skulle vilja ha mest hela tiden. Och samma gäller godis och sockerprodukter.
Om man nekas att smaka och äta av dem, så blir man bara mer benägen att göra det när tillfälle väl ges.
Är det då inte bättre att avdramatisera saken genom att låta det stå skålar framme med chips, godis, kakor och annat, som man kan ta när man vill, och sen är det inte mer med det? Visst, i början är det ju kul att ha tillgång men det lättar rätt snart, och man tröttnar faktiskt. Ungefär som så gott som alla som bott i studenthem osv, och haft mycket makaroner/nudlar på menyn ett längre tag, tröttnar på just de rätterna..
Så länge barnet rör på sig och borstar tänderna så tycker jag inte att det är så farligt om de äter socker, är det verkligen det?
För mig är E-ämnen en större fara än socker, eftersom att socker är i alla fall naturligt, till skillnad från alla dessa E-ämnen.
När jag själv gick på dagis så var det inte ovanligt alls att vi bakade fikabröd till kvartsamtalen och bröd (glödhoppor) till mellanmålen. Vi gick ut i skogen och plockade både svamp och bär och lagade vår egen gelé till köttet vi fick. Vi hade egna höns som vi skötte om och som gav ägg till både frukostarna och till pannkakor eller en och annat (hemsk?) sockerkaka.
Vi hade hallonbuskar och äppelträd som gav äppelmos till frukostgröten och hallonpaj till mellanmålet ibland. Över huvud taget hade vi mycket frukt och grönt och bär som vi själva skaffade oss, och än idag har mitt gamla dagis avtal med bönder i kommunen för att få färsk mjölk, tomater, sallad, gurka och ägg (hönsen fick inte vara kvar för stan blev större) samt skinka och annat kött från en grisuppfödare. Dessutom odlar man fortfarande egna grönsaker som morötter och sockerärter och kryddväxter som barnen sår och skördar.
Jag tycker att det vore jättebra om fler dagis hade samma inställning som dem, då det främjar inte bara de bönder som finns i kommunen, utan även barnen som får laga mat och baka på garanterat fräscha råvaror som de själva fått vara med att skörda och göra i ordning. Dessutom, det är ju klart godare med lite ljummet egenhändigt bakat bröd än det är med köpt, eller hur?
Jag kanske är för slapp som förälder, men jag tycker det hör till att barnen får bjuda på en glass eller tårta på dagis när de fyller år, för att fira "sin" dag.. Sen om det råkar vara så att många fyller år samma vecka så kan man kanske lägga några av glassarna i frysen och spara till ett tillfälle när det är lite "födelsedagsglapp" istället, så det inte blir fem dagar i sträck..
På sonens förra dagis åt man glass varje fredag utöver de glassar som bjöds ut på födelsedagar, och så hade det varit i många år. Och inga av barnen var speedade, hade hål i tänderna eller var överviktiga. Alla nöjde sig dessutom med att ta en glass och tjatade inte om mer.
När det var terminsavslutning inför sommarlov eller jullov osv, så bjöds det på tårta och kakor som barnen bakat. De fick också julklappar av personalen i form av pepparkakshjärtan med sitt namn på, utöver de presenter som lokala företag skänkt (en nalle och ett litet spel till varje barn). Jag ser inget fel i att ge ett pepparkakshjärta i julklapp till ett barn, till jul? Det hör ihop med högtiden som sådan för mig med lussekatter och pepparkakor.. Ändå gissar jag att många skulle haft synpunkter på det, just för att de fick en KAKA med GLASYR!
För mig så är detta ett alldeles för uppförstorat I-landsproblem.. helt klart.
Jag skriver om det för att jag hittade en tråd på Familjeliv.se där en mamma känner sig som ett "pretto" som vill förbjuda glass på dagis eftersom det är ett sockerfritt dagis.
Själv tycker jag att hon ÄR ett pretto, pga allt det jag redan skrivit. Det känns överdrivet. Men jag förstår också att hon vill att ett sockerfritt dagis ska vara sockerfritt, inte lägga sig till med en dubbelmoral.
Jag ger henne rätt där. Men jag kan säga att jag har aldrig tidigare ens hört talas om att dagisen kan vara sockerfria numera.
Man lär sig något nytt varenda dag!
/Uddamamman, på benen igen!
Sjukdom här
Jag skriver snart igen, är sjuuuk :o(
Hostar som bara den, trots hostmedicin och bafucin, så jag är lite förslappad vad gäller bloggande.. Kollar mest på Boston Legal och andra DVD-boxar. Sambon sköter ruljangsen här hemma just nu; hämtar o lämnar min son på dagis, städar, diskar, tvättar och underhåller lillkillen. Samt allt annat jag ber om, haha.
Tur att han är snäll! Fast jag brukar vara snäll när HAN är sjuk så det jämnar väl ut sig antar jag..
Dagens insats här blev att laga mat, hittade på någon slags maträtt med quorn eftersom jag är dödligt anti mot kött, seega hinnor och brosk, blodsmak och usch, nätack.
Vi har aldrig ätit det förr, men det var faktiskt riktigt gott, till och med hunden trodde att det var kött, haha.
Så jag återkommer när jag kryat på mig, någon gång i framtiden. Förhoppningsvis i helgen eller så.
/Uddamamman
Hostar som bara den, trots hostmedicin och bafucin, så jag är lite förslappad vad gäller bloggande.. Kollar mest på Boston Legal och andra DVD-boxar. Sambon sköter ruljangsen här hemma just nu; hämtar o lämnar min son på dagis, städar, diskar, tvättar och underhåller lillkillen. Samt allt annat jag ber om, haha.
Tur att han är snäll! Fast jag brukar vara snäll när HAN är sjuk så det jämnar väl ut sig antar jag..
Dagens insats här blev att laga mat, hittade på någon slags maträtt med quorn eftersom jag är dödligt anti mot kött, seega hinnor och brosk, blodsmak och usch, nätack.
Vi har aldrig ätit det förr, men det var faktiskt riktigt gott, till och med hunden trodde att det var kött, haha.
Så jag återkommer när jag kryat på mig, någon gång i framtiden. Förhoppningsvis i helgen eller så.
/Uddamamman
Perfekta Mamman
På varje föräldragrupp, öppen förskola eller babysimgrupp så finns de. Perfekta Mammorna.
De som aldrig i livet vill använda sig av Kejsarsnitt annat än om barnet riskerar att dö på kuppen. De som helammar från första sekunden, utan att ens överväga att ge någon ersättning till sitt barn, oavsett hur mycket kolik, mjölkstockning, bröstbölder och andra komplikationer som sätter käppar i hjulen för amningen. De vill ju inte riskera att älsklingens immunförsvar blir lidande för att DE inte orkar härda ut i minst ett halvår. Något får man offra som mamma.
De, som på något underligt vis lyckas med konsten att ha en aktivitet per dag med sin bebis, gärna på förmiddagen, och en fikadejt på eftermiddagen för att underhålla sitt sociala liv. Dessutom ett fläckfritt hem med de fräschaste elektronikprylar du kan tänka dig, i en smakfull blandning av prydnadsnallar, pedagogiska leksaker och sagoböcker som gått i arv i generationer.
De skulle aldrig tänka tanken att ta mer än halva ledigheten eftersom det är oerhört viktigt för alla att pappan och barnet får sina egna band, även om det i praktiken innebär att man lever på svältgränsen. Det är värt alla uppoffringar!
Barnets uppväxt involverar maniskt letande efter salt och socker i mat, tidig potträning, nappfria timmar, ständig oro för olika sjukdomar, inga husdjur (möjligen en utekatt) pga allergirisken, och pedagogiska leksaker som kan återvinnas. Åtskilliga timmar i skogen och upplevelseresor till bondgårdar, bakning ett par dagar i veckan (det är ju så stimulerande för barnet, samtidigt som det är praktiskt att alltid ha tillgång till färskt fikabröd vid oväntat besök!)
Jag undrar i mitt stilla sinne; HUR orkar man vara en bra mamma med alla dessa krav på sig?
Att alltid ha pressen om inte av omgivningen så av sig själv, att ständigt prestera och leverera.. normala människor inser att det inte måste innebära en katastrof att lägga in ett par flaskor ersättning om dagen ifall mjölken sinar eller om det gör för ont att amma. Vanliga svenssons har inte ett fläckfritt hem som taget ur en inredningstidning, utan det ligger en trasa här eller står en halvvissen blomma där, det hör till att man kanske inte hunnit ta ut soporna precis klockan åtta på morgonen..
Hur orkar man åka runt först på aktiviteter som dessutom kostar skjortan med lilla bebisen på förmiddagarna, och sedan sitta och diskutera livet med barn med sina vänner och bekanta i timmar på eftermiddagen? Hur HINNER man sitta där och prata om man samtidigt ska vara en bra fru eller sambo och laga middag tills maken/sambon kommer hem? Förberedelser kommer man långt på, men det finns väl gränser?
Eller så är det jag som inte har insett storheten av planering och tidiga morgnar.
Jag, som föredrar att sonen börjar på dagis klockan 11 istället för 8. För att få sova ut och för att han ska få lite egen tid med mig innan dagis. Jag, som visserligen veckohandlar och planerar veckans middagar men sällan förbereder något dagen innan, inte ens saker som gäller dagis.
Jag, som hellre sitter vid datorn en stund än att gå en extra sväng till sophuset, det kan man ju ta när man går ut med hunden som förresten har hårat ner såpass att frasen "dammråttor" numera måste ersättas med "dammfår", pga tussarnas storlek..
Jag kanske inte är en perfekt mamma, men jag lovar, min son mår bra och han är stimulerad. Han har överlevt trots att jag valde kejsarsnitt, och trots att jag aldrig ammade honom. Jag tror dessutom att han mår bättre rent mentalt än många barn till "perfekta mammor" på grund av att barn känner av när föräldrar är sönderstressade och har prestationsångest. Jag har en ganska slapp attityd till mycket, det blir som det blir, världen går inte under. Och jag tror att sonen känner av det, och att det är en del i varför han är så avslappnad som han är.
Jag lider med alla de perfekta mammor som gråter för att bebisen inte går upp i vikt, inte sover som den ska eller inte har de sociala talanger som barn "ska" ha..
Själv har jag lagt prestationerna på hyllan, för annars hade jag gått under för länge sedan.
Jag är ingen Bree Van De Kamp. Men jag försöker inte heller vara det.
/Uddamamman
De som aldrig i livet vill använda sig av Kejsarsnitt annat än om barnet riskerar att dö på kuppen. De som helammar från första sekunden, utan att ens överväga att ge någon ersättning till sitt barn, oavsett hur mycket kolik, mjölkstockning, bröstbölder och andra komplikationer som sätter käppar i hjulen för amningen. De vill ju inte riskera att älsklingens immunförsvar blir lidande för att DE inte orkar härda ut i minst ett halvår. Något får man offra som mamma.
De, som på något underligt vis lyckas med konsten att ha en aktivitet per dag med sin bebis, gärna på förmiddagen, och en fikadejt på eftermiddagen för att underhålla sitt sociala liv. Dessutom ett fläckfritt hem med de fräschaste elektronikprylar du kan tänka dig, i en smakfull blandning av prydnadsnallar, pedagogiska leksaker och sagoböcker som gått i arv i generationer.
De skulle aldrig tänka tanken att ta mer än halva ledigheten eftersom det är oerhört viktigt för alla att pappan och barnet får sina egna band, även om det i praktiken innebär att man lever på svältgränsen. Det är värt alla uppoffringar!
Barnets uppväxt involverar maniskt letande efter salt och socker i mat, tidig potträning, nappfria timmar, ständig oro för olika sjukdomar, inga husdjur (möjligen en utekatt) pga allergirisken, och pedagogiska leksaker som kan återvinnas. Åtskilliga timmar i skogen och upplevelseresor till bondgårdar, bakning ett par dagar i veckan (det är ju så stimulerande för barnet, samtidigt som det är praktiskt att alltid ha tillgång till färskt fikabröd vid oväntat besök!)
Jag undrar i mitt stilla sinne; HUR orkar man vara en bra mamma med alla dessa krav på sig?
Att alltid ha pressen om inte av omgivningen så av sig själv, att ständigt prestera och leverera.. normala människor inser att det inte måste innebära en katastrof att lägga in ett par flaskor ersättning om dagen ifall mjölken sinar eller om det gör för ont att amma. Vanliga svenssons har inte ett fläckfritt hem som taget ur en inredningstidning, utan det ligger en trasa här eller står en halvvissen blomma där, det hör till att man kanske inte hunnit ta ut soporna precis klockan åtta på morgonen..
Hur orkar man åka runt först på aktiviteter som dessutom kostar skjortan med lilla bebisen på förmiddagarna, och sedan sitta och diskutera livet med barn med sina vänner och bekanta i timmar på eftermiddagen? Hur HINNER man sitta där och prata om man samtidigt ska vara en bra fru eller sambo och laga middag tills maken/sambon kommer hem? Förberedelser kommer man långt på, men det finns väl gränser?
Eller så är det jag som inte har insett storheten av planering och tidiga morgnar.
Jag, som föredrar att sonen börjar på dagis klockan 11 istället för 8. För att få sova ut och för att han ska få lite egen tid med mig innan dagis. Jag, som visserligen veckohandlar och planerar veckans middagar men sällan förbereder något dagen innan, inte ens saker som gäller dagis.
Jag, som hellre sitter vid datorn en stund än att gå en extra sväng till sophuset, det kan man ju ta när man går ut med hunden som förresten har hårat ner såpass att frasen "dammråttor" numera måste ersättas med "dammfår", pga tussarnas storlek..
Jag kanske inte är en perfekt mamma, men jag lovar, min son mår bra och han är stimulerad. Han har överlevt trots att jag valde kejsarsnitt, och trots att jag aldrig ammade honom. Jag tror dessutom att han mår bättre rent mentalt än många barn till "perfekta mammor" på grund av att barn känner av när föräldrar är sönderstressade och har prestationsångest. Jag har en ganska slapp attityd till mycket, det blir som det blir, världen går inte under. Och jag tror att sonen känner av det, och att det är en del i varför han är så avslappnad som han är.
Jag lider med alla de perfekta mammor som gråter för att bebisen inte går upp i vikt, inte sover som den ska eller inte har de sociala talanger som barn "ska" ha..
Själv har jag lagt prestationerna på hyllan, för annars hade jag gått under för länge sedan.
Jag är ingen Bree Van De Kamp. Men jag försöker inte heller vara det.
/Uddamamman
Gravid=Allmän egendom?
Varför ska man betraktas som allmän egendom när man är gravid?
Är man inte en egen person då, helt plötsligt? Eller har man avsagt sig rätten att själv ta sina beslut under graviditeten?? Har folk rätt att säga och göra vad som helst bara för att man är på smällen?
Detta är något som tydligen verkar vara allmänt vedertaget.
Det är tydligen HELT ok att kommentera en gravid kvinna som röker. Eller dricker något på krogen (även om det bara är Coca Cola). Uppenbarligen gör det inget alls om man kommenterar att hon sneglar mot opastöriserade ostar och sushi. Även om hon inte ÄTER. Lustigt fenomen det där. För hade jag som gravid suttit och kommenterat att folk röker eller vad de dricker, ifrågasatt om de verkligen ska proppa i sig sådär mycket av just den matvaran osv, då hade det blivit ramaskri!
Likaså hade man nog fått veta hur jävla ouppfostrad man är om man sagt att "kolla den där människan, så vedervärdigt tjock/smal!" Ändå förväntas vi ta den typen av kommentarer själva, bara för att vi är gravida. Att folk säger att vi blivit sååå stora eller KOMMER bli så stora eller "va, är du i den och den veckan, DET kan man inte tro.." det ska man bara acceptera.
Varför då om jag får fråga? Är det okej att klaga på någon annan bara för den är gravid?
Eller detta ständiga klappande på magen.
Varför ska okända människor knöla sig genom folkmassor för att komma fram och klappa på en främlings gravidmage? Varför ska folk ÖVER HUVUD TAGET klappa på en gravidmage, är det så himla fascinerande?
Jag kan berätta att väldigt många blir heligt förbannade över något sådant. man GÖR inte så. Det är att tränga sig in i någons privata sfär. HUR OK tror man att det skulle vara om en gravid kvinna gick fram till säg en kassörska och börjar smeka honom/henne på magen när det finns läge? Frågan är om man inte skulle bli idiotförklarad.
För många är det en väldigt privat handling, något som är reserverat för en själv och i bästa fall den närmaste familjen. Inte andra.
Jag tror att många gånger så handlar det om tanklöshet att man kommenterar saker som gravida gör eller inte gör. Man vill barnets bästa, och går obemärkt över gränsen för vad som är ok att bry sig om och inte. Lätt hänt. Men ack så störande!
En del människor lever så att man aldrig i livet kan se dem som ansvarsfulla nog att ha barn. Men så visar de sig vara jättebra föräldrar ändå. Och tvärtom. Vissa som man tror ska vara superföräldrar, de brister på många punkter inom ganska kort tid. Såndant kan man aldrig veta i förväg, men man kan göra sitt bästa för att hjälpa och stötta någon som ska ha barn.
Det är en konst att INTE lägga sig i, men ändå bry sig om.
Försök tänka dig in i situationen själv, det hjälper ganska lång bit på vägen.
/Uddamamman
Är man inte en egen person då, helt plötsligt? Eller har man avsagt sig rätten att själv ta sina beslut under graviditeten?? Har folk rätt att säga och göra vad som helst bara för att man är på smällen?
Detta är något som tydligen verkar vara allmänt vedertaget.
Det är tydligen HELT ok att kommentera en gravid kvinna som röker. Eller dricker något på krogen (även om det bara är Coca Cola). Uppenbarligen gör det inget alls om man kommenterar att hon sneglar mot opastöriserade ostar och sushi. Även om hon inte ÄTER. Lustigt fenomen det där. För hade jag som gravid suttit och kommenterat att folk röker eller vad de dricker, ifrågasatt om de verkligen ska proppa i sig sådär mycket av just den matvaran osv, då hade det blivit ramaskri!
Likaså hade man nog fått veta hur jävla ouppfostrad man är om man sagt att "kolla den där människan, så vedervärdigt tjock/smal!" Ändå förväntas vi ta den typen av kommentarer själva, bara för att vi är gravida. Att folk säger att vi blivit sååå stora eller KOMMER bli så stora eller "va, är du i den och den veckan, DET kan man inte tro.." det ska man bara acceptera.
Varför då om jag får fråga? Är det okej att klaga på någon annan bara för den är gravid?
Eller detta ständiga klappande på magen.
Varför ska okända människor knöla sig genom folkmassor för att komma fram och klappa på en främlings gravidmage? Varför ska folk ÖVER HUVUD TAGET klappa på en gravidmage, är det så himla fascinerande?
Jag kan berätta att väldigt många blir heligt förbannade över något sådant. man GÖR inte så. Det är att tränga sig in i någons privata sfär. HUR OK tror man att det skulle vara om en gravid kvinna gick fram till säg en kassörska och börjar smeka honom/henne på magen när det finns läge? Frågan är om man inte skulle bli idiotförklarad.
För många är det en väldigt privat handling, något som är reserverat för en själv och i bästa fall den närmaste familjen. Inte andra.
Jag tror att många gånger så handlar det om tanklöshet att man kommenterar saker som gravida gör eller inte gör. Man vill barnets bästa, och går obemärkt över gränsen för vad som är ok att bry sig om och inte. Lätt hänt. Men ack så störande!
En del människor lever så att man aldrig i livet kan se dem som ansvarsfulla nog att ha barn. Men så visar de sig vara jättebra föräldrar ändå. Och tvärtom. Vissa som man tror ska vara superföräldrar, de brister på många punkter inom ganska kort tid. Såndant kan man aldrig veta i förväg, men man kan göra sitt bästa för att hjälpa och stötta någon som ska ha barn.
Det är en konst att INTE lägga sig i, men ändå bry sig om.
Försök tänka dig in i situationen själv, det hjälper ganska lång bit på vägen.
/Uddamamman
Lek med mig!
Barn utvecklas av sin lek, det är ingen nyhet för de flesta som har barn. Inte heller för mig.
Tyvärr så avskyr jag att leka, det är tråkigt och jobbigt enligt mig, jag har aldrig ens gillat att leka själv när jag var yngre, utan jag var mer inne på att läsa, skriva och måla eller rita. Se på film eller spela spel gick också an, likslom att klippa och klistra. Men att sitta och leka med dockor, my little pony eller bilar eller klossar osv var aldrig intressant för mig. Varför kan jag inte säga, det vet jag inte.
Men det sitter i. Min son älskar att leka med bilar, klossar och i viss mån även med lego. Han gillar att gräva i sandlådan, klättra och hoppa och över huvud taget röra på sig. Jättebra. Men bara så länge inte jag behöver vara med.
Jag inser ju dock att man som förälder måste släppa sin ovilja och leka med sitt barn, men jag har kompromissat med mig själv. Jag sätter igång en lek med sonen, och sen lämnar jag den. T ex börjar jag att bygga ihop en grej av lego, och sen uppmuntrar jag honom att fortsätta själv. Och för det mesta så räcker det!
Sen leker vi på andra sätt än de mer traditionella. Vi har en blå burk full med lappar som sonen tar en per dag, och så gör han det som står på lappen. Det kan vara att vattna blommorna, diska hunden och kattens matskålar, lägga in ren tvätt i garderoben eller dammsuga sitt rum osv. Något litet städuppdrag, eller ibland ett lite större, som jag hjälper honom att genomföra (putsa fönster i ett rum t ex). Han tycker det är jättekul att göra dessa små uppdrag, och det är alltid bra att lära honom att hålla rent efter sig.
En annan lek vi har är "hitta hem". Man utgår från köket och ser sig runt efter något som finns där inne som inte hör hemma där inne. T ex ett par strumpor. Man tar då strumporna och bär in till tvättkorgen, sen ser man om det finns något i det rummet som inte hör hemma där, t ex en serietidning. Den bär man då in på barnrummet, och lägger där den ska vara. Därefter letar man upp något som inte hör hemma i det rummet, t ex ett par stövlar. De bärs ut i hallen, och så gör man samma sak i det rummet som i de tidigare. Så fortsätter man i tio minuter, och den som hittat något i alla rum och burit till rätt plats/rum först vinner.
Ett lätt sätt att få barn uppmärksamma på att saker har egna platser och inte ska ligga spridda lite överallt.
Slutligen har vi en regel som är lite lekfull, nämligen att när man är på väg ifrån ett rum ska man titta sig runt och se om man ser saker som inte hör hemma i det rum man är i. En handduk efter badet, ett glas som man druckit ur osv.. Man tar med sig det man ser och lägger på sin rätta plats. Glaset i disken, handduken på en krok så den torkar. Osv. På så sätt minskar man röran utan att aktivt städa hela tiden. Kommer man ihåg att ta med sig det man använt och lämnat på fel ställe, så tar man automatiskt bort en del av det som bidrar till en rörig miljö. Något som barn ofta uppskattar!
Man kan leka på många sätt, och det här var ett par exempel på hur jag som inte gillar traditionella lekar förenar nytta med nöje. Om man vänjer barn vid att hjälpa till tidigt i åldrarna, så blir det ett beteende som sitter i ryggmärgen lika naturligt som att säga tack när man får något eller att klä på sig på morgonen.
Allt hänger på den vuxne!
/Uddamamman
Tyvärr så avskyr jag att leka, det är tråkigt och jobbigt enligt mig, jag har aldrig ens gillat att leka själv när jag var yngre, utan jag var mer inne på att läsa, skriva och måla eller rita. Se på film eller spela spel gick också an, likslom att klippa och klistra. Men att sitta och leka med dockor, my little pony eller bilar eller klossar osv var aldrig intressant för mig. Varför kan jag inte säga, det vet jag inte.
Men det sitter i. Min son älskar att leka med bilar, klossar och i viss mån även med lego. Han gillar att gräva i sandlådan, klättra och hoppa och över huvud taget röra på sig. Jättebra. Men bara så länge inte jag behöver vara med.
Jag inser ju dock att man som förälder måste släppa sin ovilja och leka med sitt barn, men jag har kompromissat med mig själv. Jag sätter igång en lek med sonen, och sen lämnar jag den. T ex börjar jag att bygga ihop en grej av lego, och sen uppmuntrar jag honom att fortsätta själv. Och för det mesta så räcker det!
Sen leker vi på andra sätt än de mer traditionella. Vi har en blå burk full med lappar som sonen tar en per dag, och så gör han det som står på lappen. Det kan vara att vattna blommorna, diska hunden och kattens matskålar, lägga in ren tvätt i garderoben eller dammsuga sitt rum osv. Något litet städuppdrag, eller ibland ett lite större, som jag hjälper honom att genomföra (putsa fönster i ett rum t ex). Han tycker det är jättekul att göra dessa små uppdrag, och det är alltid bra att lära honom att hålla rent efter sig.
En annan lek vi har är "hitta hem". Man utgår från köket och ser sig runt efter något som finns där inne som inte hör hemma där inne. T ex ett par strumpor. Man tar då strumporna och bär in till tvättkorgen, sen ser man om det finns något i det rummet som inte hör hemma där, t ex en serietidning. Den bär man då in på barnrummet, och lägger där den ska vara. Därefter letar man upp något som inte hör hemma i det rummet, t ex ett par stövlar. De bärs ut i hallen, och så gör man samma sak i det rummet som i de tidigare. Så fortsätter man i tio minuter, och den som hittat något i alla rum och burit till rätt plats/rum först vinner.
Ett lätt sätt att få barn uppmärksamma på att saker har egna platser och inte ska ligga spridda lite överallt.
Slutligen har vi en regel som är lite lekfull, nämligen att när man är på väg ifrån ett rum ska man titta sig runt och se om man ser saker som inte hör hemma i det rum man är i. En handduk efter badet, ett glas som man druckit ur osv.. Man tar med sig det man ser och lägger på sin rätta plats. Glaset i disken, handduken på en krok så den torkar. Osv. På så sätt minskar man röran utan att aktivt städa hela tiden. Kommer man ihåg att ta med sig det man använt och lämnat på fel ställe, så tar man automatiskt bort en del av det som bidrar till en rörig miljö. Något som barn ofta uppskattar!
Man kan leka på många sätt, och det här var ett par exempel på hur jag som inte gillar traditionella lekar förenar nytta med nöje. Om man vänjer barn vid att hjälpa till tidigt i åldrarna, så blir det ett beteende som sitter i ryggmärgen lika naturligt som att säga tack när man får något eller att klä på sig på morgonen.
Allt hänger på den vuxne!
/Uddamamman
Sova gott, sova länge, sova rätt.
Min son har alltid haft lätt att sova borta. Senast förra helgen sov han på en ny plats. Det tog fem minuter för honom att somna från det att jag sagt godnatt.
Många har frågat hur jag fått honom så lättsövd. Här är mitt recept, sen om man tror på det är upp till var och en. Men som sagt, jag är inte som alla andra mammor!
Bara jag är och säger godnatt och han har sin snuttefilt så somnar han var som helst, när som helst. Inga problem. Alternativt att jag berättar att nu ska han sova här si och så många nätter, då är det inga konstigheter.
Jag har aldrig ens försökt köra med femminutersmetoder eller annat, utan jag la sonen i sängen, såg till att det var ganska ombonat och alltid fanns en liten nattlampa så det inte var kolmörkt, samt att det var fräsch blöja och full flaska tillgänglig, sen var det inget mer som krävdes.
När han varit sjuk så har han fått sova på soffan vid tv:n ibland, men ALDRIG i min säng, det tror jag är att binda ris åt sin egen rygg!!!
Så har jag gjort. Och det har funkat. Jag antar att det låter kontroversiellt för vissa, men jag tror också att man som vuxen krånglar till det många gånger genom att göra saker så omständiga. Är du trött så sover du, än hur liten du är. Sen får man kanske hjälpa till med "rutiner" för att få natt att bli natt och dag att bli dag, men det är inte särskilt svårt att lära barn att vara trötta på rätt tidpunkt. Aktivera dem när de ska vara vakna, låt dem sova när de ska sova.
Varför krångla till det?
/Uddamamman
Många har frågat hur jag fått honom så lättsövd. Här är mitt recept, sen om man tror på det är upp till var och en. Men som sagt, jag är inte som alla andra mammor!
- Sonen lägger sig kl 22 på vardagar, 23 på helger.
- Han har ingen kvällsrutin annat än att han får en flaska vatten och en blöja de dagar som inte är "avvänjningsdagar".
- Jag läser aldrig sagor för honom.
- Han har sovit från 22-10 sedan han var 3 månader gammal, utan avbrott. Ett blöjbyte när jag själv lagt mig.
- Han har sovit borta mycket redan som liten, vilket vant honom vid att sova i främmande miljöer och vara lugn.
- Han har ingen napp, den spottade han ut vid ca 9 månaders ålder.
- Badar gör vi aldrig på kvällen snarare på förmiddagarna.
- Han får titta på TV både tills han ska lägga sig och när han vaknar om han vill. (Toon disney/playhouse disney)
- Sedan han var 2,5 månader gammal sov han i egen säng i eget stängt rum.
Bara jag är och säger godnatt och han har sin snuttefilt så somnar han var som helst, när som helst. Inga problem. Alternativt att jag berättar att nu ska han sova här si och så många nätter, då är det inga konstigheter.
Jag har aldrig ens försökt köra med femminutersmetoder eller annat, utan jag la sonen i sängen, såg till att det var ganska ombonat och alltid fanns en liten nattlampa så det inte var kolmörkt, samt att det var fräsch blöja och full flaska tillgänglig, sen var det inget mer som krävdes.
När han varit sjuk så har han fått sova på soffan vid tv:n ibland, men ALDRIG i min säng, det tror jag är att binda ris åt sin egen rygg!!!
Så har jag gjort. Och det har funkat. Jag antar att det låter kontroversiellt för vissa, men jag tror också att man som vuxen krånglar till det många gånger genom att göra saker så omständiga. Är du trött så sover du, än hur liten du är. Sen får man kanske hjälpa till med "rutiner" för att få natt att bli natt och dag att bli dag, men det är inte särskilt svårt att lära barn att vara trötta på rätt tidpunkt. Aktivera dem när de ska vara vakna, låt dem sova när de ska sova.
Varför krångla till det?
/Uddamamman
Lite stryk är bra för moralen
Barnaga är inget som man vill erkänna att man ägnar sig åt. Det är olagligt, det är moraliskt förkastligt, och det kan leda till att man inte får ha kvar sina barn om det vill sig illa. Eller om man har tur, beroende på hur man ser det.
Här i landet så finns det ett antal människor som ägnar sig åt att misshandla sina barn då och då, och när man hör det såhär, så låter det totalt fel. Jag håller med alla som reagerar på att det är "rätt" att slå sina barn. Det jag däremot kan se som inte alla kanske tänker på, är att det faktiskt finns lägen då man kan se det som befogat att vara hårdhänt mot ett barn, för såna situationer uppstår då och då. Jag vet, för jag har varit där själv.
Jag anser inte att jag gjort fel när jag slitit tag i min sons arm riktigt hårt och kastat honom bakåt. Eller när jag smiskat till honom ganska hårt på fingrarna. Eller knuffat omkull honom. För det har varit i sådana situationer då jag räddat honom genom att göra så. Räddat honom från att springa ut på vägen rakt framför en bil. Räddat honom från att dra ner en kastrull med kokande vatten över sig eller lägga handen på en varm platta. Räddat honom från att tulta iväg rakt ut bakom en bil som håller på att backa på en parkering och som aldrig i livet skulle hunnit se honom.
Hellre lite ont i några minuter än skadad för livet eller död. Hårt kanske, men sant. Jag tror att de flesta reagerar så. Sen kan man naturligtvis känna skuld över HUR hårt man dragit eller knuffat eller smiskat till på handen. Men det är ändå ett litet obehag som förstärkt budskapet och räddat barnet ifrån något annat, mycket värre. Så det känns befogat OCH förlåtligt.
Något som jag däremot inte ser som vare sig befogat eller förlåtligt är när man låter barnet styra sin egen uppfostran såpass att det går överstyr och sedan börjar man slå på sitt barn i brist på andra sätt att få det att lyssna och lyda. Sådant är INTE okej för mig. Har man satt sig i skiten får man banne mig reda upp den utan att ta till våld också.
Sen finns det naturligtvis lägen då man måste visa barnet att nu har det passerat en gräns alldeles för långt, och kanske ta det i örat för att markera att såhär GÖR du bara inte igen. Eller ta tag i håret och dra lite, bara för att ge lite obehag i samband med det riktigt dåliga som hände.
Själv har jag gjort så främst när min son försökt dra mig i håret var och varannan gång han fick tillfälle, vilket är enormt frustrerande, eftersom jag har så långt hår som han hela tiden kommer åt.
Men då har jag inväntat att han hugger tag i håret och hänger sig i det (leker att det är en lian eller liknande) och sen har jag tagit tag i hans hår så att han reagerat, sen har jag sagt att när man drar någon i håret så gör det ONT, och när han släpper MITT hår, så släpper jag HANS hår. Sen har jag inte gjort mer innan han släppt. Jag fick göra så två gånger, sedan dess har han aldrig mer dragit NÅGON i håret, vilket för övrigt varit uppskattat på dagis, där så gott som alla drog varandra i håret under en period.
Hade han bitits så hade jag bitit tillbaka på samma sätt och på så sätt förstärkt intrycket att det han gör, det gör ONT, och jag är övertygad om att han då skulle tagit det till sig på samma sätt, eftersom det är lättare att förstå VARFÖR man inte ska göra något när man inser att det är smärtsamt.
Jag berättade också för personalen på dagis vad jag gjort gällande håret och de var väl först lite reserverade och tyckte att det var inte så bra, men sen när de såg att min son gått från att dra alla i håret hela tiden till att inte röra tjejernas långa hår över huvud taget (och inte heller personalens) på bara ett par dagar, så blev de odelat positiva, eftersom det visade sig vara så effektivt och lätt, och faktiskt inte sååå våldsamt heller, utan som en av dem sa, det var ett bra exempel på hur man lär barn saker på ett pedagogiskt sätt. Så att de inser vad de själva gör och orsakar.
Nu ska jag förtydliga att jag inte på något vis förespråkar att man sliter och drar i sitt barn i tid och otid, om man gör det ens tre gånger i veckan är det för ofta enligt mig, för om man måste göra det så ofta så har man ett allvarligt problem och kanske måste börja söka svar hos sig själv, vad har jag gjort för att detta ska hända? Vad har jag INTE gjort så att detta blev resultatet? Man har alltid ett ansvar som vuxen att se till att leda sitt barn på rätt väg, och att man är trött eller sliten, sjuk eller ensam förälder har ingenting med saken att göra. Oavsett vilket så är det ditt jobb att visa hur man beter sig och förklara för ditt barn hur man gör och inte gör, och klarar du det inte själv av olika skäl, så finns det alltid hjälp att få via dagis, skola, socialtjänst och psykologer.
Det finns alltså inga skäl i världen att INTE ta tag i sitt barns fostran UTAN att blanda in våld. Däremot kan och måste man då och då förstärka sina budskap genom att markera fysiskt, men då får man aldrig göra det till en vana eller ett hot, utan då ska det ske i nödfall när man först försökt prata barnet tillrätta och visat det hur man BÖR bete sig och varför.
Sen kan jag förstå att jag upplevs som ovanlig som tycker att det är okej att blanda in lite hårda tag när så krävs, men så har jag också sett på nära håll hur barn som inte lärt sig var gränserna går redan som små, senare blivit aggressiva och slagit både föräldrar och syskon, och vilket kaos som då utbrutit i dessa familjer. Det är AVSEVÄRT bättre att lära barnet respekt-både att ge och att få det- som litet, än det är att "leka sig igenom" barndomen och bara se på när barnet blir våldsamt eller inåtbundet eller något annat till följd av att det inte vet hur man ska bete sig.
Vissa generationer hävdar att de minsann fått stryk som små, och det har inte gett dem några men för livet, snarare har de lärt sig respekt och moral. Jag håller inte med i det uttalandet, för oftast är det just dessa människor som slår sina barn mer regelbundet, och det är på INGA VIS okej. Sådana människor har rädda barn. Och ur rädsla kommer ingen respekt.
Uddamamman
Här i landet så finns det ett antal människor som ägnar sig åt att misshandla sina barn då och då, och när man hör det såhär, så låter det totalt fel. Jag håller med alla som reagerar på att det är "rätt" att slå sina barn. Det jag däremot kan se som inte alla kanske tänker på, är att det faktiskt finns lägen då man kan se det som befogat att vara hårdhänt mot ett barn, för såna situationer uppstår då och då. Jag vet, för jag har varit där själv.
Jag anser inte att jag gjort fel när jag slitit tag i min sons arm riktigt hårt och kastat honom bakåt. Eller när jag smiskat till honom ganska hårt på fingrarna. Eller knuffat omkull honom. För det har varit i sådana situationer då jag räddat honom genom att göra så. Räddat honom från att springa ut på vägen rakt framför en bil. Räddat honom från att dra ner en kastrull med kokande vatten över sig eller lägga handen på en varm platta. Räddat honom från att tulta iväg rakt ut bakom en bil som håller på att backa på en parkering och som aldrig i livet skulle hunnit se honom.
Hellre lite ont i några minuter än skadad för livet eller död. Hårt kanske, men sant. Jag tror att de flesta reagerar så. Sen kan man naturligtvis känna skuld över HUR hårt man dragit eller knuffat eller smiskat till på handen. Men det är ändå ett litet obehag som förstärkt budskapet och räddat barnet ifrån något annat, mycket värre. Så det känns befogat OCH förlåtligt.
Något som jag däremot inte ser som vare sig befogat eller förlåtligt är när man låter barnet styra sin egen uppfostran såpass att det går överstyr och sedan börjar man slå på sitt barn i brist på andra sätt att få det att lyssna och lyda. Sådant är INTE okej för mig. Har man satt sig i skiten får man banne mig reda upp den utan att ta till våld också.
Sen finns det naturligtvis lägen då man måste visa barnet att nu har det passerat en gräns alldeles för långt, och kanske ta det i örat för att markera att såhär GÖR du bara inte igen. Eller ta tag i håret och dra lite, bara för att ge lite obehag i samband med det riktigt dåliga som hände.
Själv har jag gjort så främst när min son försökt dra mig i håret var och varannan gång han fick tillfälle, vilket är enormt frustrerande, eftersom jag har så långt hår som han hela tiden kommer åt.
Men då har jag inväntat att han hugger tag i håret och hänger sig i det (leker att det är en lian eller liknande) och sen har jag tagit tag i hans hår så att han reagerat, sen har jag sagt att när man drar någon i håret så gör det ONT, och när han släpper MITT hår, så släpper jag HANS hår. Sen har jag inte gjort mer innan han släppt. Jag fick göra så två gånger, sedan dess har han aldrig mer dragit NÅGON i håret, vilket för övrigt varit uppskattat på dagis, där så gott som alla drog varandra i håret under en period.
Hade han bitits så hade jag bitit tillbaka på samma sätt och på så sätt förstärkt intrycket att det han gör, det gör ONT, och jag är övertygad om att han då skulle tagit det till sig på samma sätt, eftersom det är lättare att förstå VARFÖR man inte ska göra något när man inser att det är smärtsamt.
Jag berättade också för personalen på dagis vad jag gjort gällande håret och de var väl först lite reserverade och tyckte att det var inte så bra, men sen när de såg att min son gått från att dra alla i håret hela tiden till att inte röra tjejernas långa hår över huvud taget (och inte heller personalens) på bara ett par dagar, så blev de odelat positiva, eftersom det visade sig vara så effektivt och lätt, och faktiskt inte sååå våldsamt heller, utan som en av dem sa, det var ett bra exempel på hur man lär barn saker på ett pedagogiskt sätt. Så att de inser vad de själva gör och orsakar.
Nu ska jag förtydliga att jag inte på något vis förespråkar att man sliter och drar i sitt barn i tid och otid, om man gör det ens tre gånger i veckan är det för ofta enligt mig, för om man måste göra det så ofta så har man ett allvarligt problem och kanske måste börja söka svar hos sig själv, vad har jag gjort för att detta ska hända? Vad har jag INTE gjort så att detta blev resultatet? Man har alltid ett ansvar som vuxen att se till att leda sitt barn på rätt väg, och att man är trött eller sliten, sjuk eller ensam förälder har ingenting med saken att göra. Oavsett vilket så är det ditt jobb att visa hur man beter sig och förklara för ditt barn hur man gör och inte gör, och klarar du det inte själv av olika skäl, så finns det alltid hjälp att få via dagis, skola, socialtjänst och psykologer.
Det finns alltså inga skäl i världen att INTE ta tag i sitt barns fostran UTAN att blanda in våld. Däremot kan och måste man då och då förstärka sina budskap genom att markera fysiskt, men då får man aldrig göra det till en vana eller ett hot, utan då ska det ske i nödfall när man först försökt prata barnet tillrätta och visat det hur man BÖR bete sig och varför.
Sen kan jag förstå att jag upplevs som ovanlig som tycker att det är okej att blanda in lite hårda tag när så krävs, men så har jag också sett på nära håll hur barn som inte lärt sig var gränserna går redan som små, senare blivit aggressiva och slagit både föräldrar och syskon, och vilket kaos som då utbrutit i dessa familjer. Det är AVSEVÄRT bättre att lära barnet respekt-både att ge och att få det- som litet, än det är att "leka sig igenom" barndomen och bara se på när barnet blir våldsamt eller inåtbundet eller något annat till följd av att det inte vet hur man ska bete sig.
Vissa generationer hävdar att de minsann fått stryk som små, och det har inte gett dem några men för livet, snarare har de lärt sig respekt och moral. Jag håller inte med i det uttalandet, för oftast är det just dessa människor som slår sina barn mer regelbundet, och det är på INGA VIS okej. Sådana människor har rädda barn. Och ur rädsla kommer ingen respekt.
Uddamamman
Gravidkrämpor
Till alla kvinnor:
Att vara gravid är ingen dans på rosor. Jag vet, jag är gravid för andra gången. Jag hatar det! Och då har jag ändå en rätt lätt graviditet, men den är ändå jobbig FÖR MIG. Man är inte van att inte kunna gå fortare än i slow motion. Man gillar inte att folk stirrar på en. Det är obekvämt att vagga fram för man har foglossning. Illamående kan knäcka vem som helst om det håller i sig i månader. Klåda är skitjobbigt. Halsbränna kan se till att man tappar allt vad aptit innebär. Järnbrist kan ge extreeeem trötthet, som inte går att jämföra med något man annars varit med om. Blodtrycksfall kan göra en svimfärdig. Och kullerbyttor i magen i tid och otid kan vara svåra att få stopp på när man själv vill. Slutligen kan det vara löjligt svårt att hitta en bra sovställning när man har en knatte som föredrar att använda ens lungor som kudde framför att låta mamma andas ifred. Detta är ändå bara några av alla de graviditetssymptom som vi drabbas av.
Det är inte alltid lätt att leva med någon under en graviditet heller. Man blir så totalt vansinnig eller superledsen när saker inte går som man tänkte sig, eller när någon inte bryr sig om en själv och/eller barnet man bär på.
Hormonerna spökar ordentligt, och kan ge raseriutbrott som inte är av denna världen, och många är de som sovit på soffan pga sådana utbrott. Men försök ha i åtanke att det är en begränsad tid, det är superjobbigt att inte få sova för man måste på toa flera gånger per natt. Det är inte alls särskilt skoj att känna sig som en flodhäst eller svettas flera liter per dygn. Men det försvinner när bebis kommer ut! Ta ett djupt andetag när någon kommer och kladdar på magen eller fäller en kommentar som inte passar. Försök inse att en man aldrig kan känna eller uppleva ens i närheten av samma sak som du gör. Det är till stor del därför som de inte minns hur man gör när man är känslig och intresserad av sin gravida kvinna. När man respekterar och hjälper henne. För tyvärr är det inte alla, även om sådana såklart finns, som inser att nu är tiden kommen att lyssna på kvinnan och göra sitt bästa för att underlätta för henne. Att baka en bebis är krävande och det gäller inte bara kvinnan utan även mannen.
Till alla män:
Din kvinna bär på ditt barn. Fattar du? Nej, troligen har det inte gått in riktigt, för det brukar inte sjunka in på riktigt förrän den lilla krabaten ligger där och skriker, när det kommer till män. Det är svårt att få insikt om saker när man inte känner och upplever saker konkret. Där måste vi kvinnor bli mer förstående. Vi måste inse att vi har fördelen att få insikt om att det är någon därinne på en helt annan nivå än vad en man kan.
Visst sjunker det en bit längre in när man varit på ultraljud, och kanske ännu mer om man får känna sparkar, men sparkar kan vara ganska läbbiga för en man, eftersom det är en liten alien i din kvinna. Det är svårt att greppa att du själv sett till att någon du inte ännu känner, tagit din kvinna i besittning i nästan ett års tid!
Denna någon förser dessutom kvinnan med en massa hormoner som man knappt förstår sig på, ena sekunden är hon lugn och timid, och nästa är hon ett vilddjur som fräser och spottar åt allt du säger och gör. Eller så gråter hon ohejdat för att du råkade säga att hon passar bättre i tröjan som ligger i tvätten än i den hon har på sig. Omöjligt att förstå vad man kan och inte kan säga, eller hur?
Det är självklart inte lätt att leva med en gravid kvinna, men du kan faktiskt underlätta för dig själv på några sätt. Först och främst, tänk på vad hon berättar och säger angående sin graviditet. Nämner hon illamående så kanske det inte är läge att be om en massa sex. Säger hon att hon är supersugen på choklad eller strips så gör ditt bästa för att hon ska ha tillgång till det, även om det innebär en extra resa till affären. Det är så värt det de gånger hon får sug och måste ha något DIREKT. Finns det då hemma så kan behovet stillas direkt, istället för att eskalera och bli ohanterligt för er båda. För tro mig, ett gravidsug är en makt man inte leker med. Det spelar ingen roll vad du ställer fram som ersättning, det duger inte med annat än just det man blir sugen på!
(Själv jagar jag ständigt efter kexchoklad, apelsinjuice och saltade strips!)
Att ta sin kvinna på allvar är en annan nyckel till framgång. Har hon ont (man får förbannat ont på alla möjliga ställen, faktiskt!) så fråga om du kan massera henne. Eller om det är något hon vill ska göras där hemma. Att få nya sängkläder och dammsuget samt att höra att man slipper bry sig om tvätt eller matlagning kan göra massor för att humöret ska bli bättre. Den ansträngning du lägger ner där, kommer du få igen på ett eller annat sätt. Troligen är hon trevligare att ha att göra med och mer tillåtande när du själv vill göra något, t ex åka iväg och umgås med kompisar eller spela lite golf, eller vad det nu kan vara. Det är lättare att stå ut om man känner att någon bryr sig!
Glöm dock inte att överraska henne positivt ibland. Det måste inte innebära diamanter och champagne, men det kan vara en liten blomma, hennes favorittidning eller att du hyr en film som ni kan se tillsammans, eller liknande. Bara att du tar dig tid och visar att du någonstans bryr dig om henne gör mycket.
Vanlig hänsyn kan också vara bra, t ex tänk efter; MÅSTE ni åka 30 mil för att hälsa på släkten just nu när hon känner sig så hängig pga illamående och trötthet? MÅSTE du dricka ditt vin eller din öl hemma, kan du inte ta en öl till lunchen istället? Om hon rökte innan graviditeten, och du fortsatt, gå ut och rök, eller ersätt med nikotintuggummin eller liknande, varför ska kvinnan offra alla livets små guldkanter pga graviditet om inte du också kan försöka dra ner?
Slutligen, till både män och kvinnor:
Sex. Själva ordet kan ha blivit väldigt laddat, eftersom det oftast innebär en drastisk förändring i sexlivet att bli gravid. Antingen blir man värsta sexmonstret som gravid, eller så avskyr man ens tanken på sex. Det är olika, och både och är alldeles normalt. Det man kan tänka på är att det finns en till person i relationen, så om man känner sig totalt ointresserad av sex, så kanske man kan offra sig och hjälpa till med lite onani åtminstone? Har man å andra sidan massor av sexsug så kanske man ska tänka på att inte trötta ut den andre alldeles... Det GÅR att hitta vägar till att få lite sexuell stimulans, men det handlar om att vilja ge sin partner lite energi.
För kvinnor med väldigt låg sexdrift under graviditet kan jag rekommendera massage, smekningar, kramar och kyssar, lite "gos" utan minsta sexuella anspelningar (inga händer på tuttar och mus) kan ge er starkare band, och såna behövs under en graviditet!
Bara lite tips från en med erfarenhet!!
Uddamamman
Att vara gravid är ingen dans på rosor. Jag vet, jag är gravid för andra gången. Jag hatar det! Och då har jag ändå en rätt lätt graviditet, men den är ändå jobbig FÖR MIG. Man är inte van att inte kunna gå fortare än i slow motion. Man gillar inte att folk stirrar på en. Det är obekvämt att vagga fram för man har foglossning. Illamående kan knäcka vem som helst om det håller i sig i månader. Klåda är skitjobbigt. Halsbränna kan se till att man tappar allt vad aptit innebär. Järnbrist kan ge extreeeem trötthet, som inte går att jämföra med något man annars varit med om. Blodtrycksfall kan göra en svimfärdig. Och kullerbyttor i magen i tid och otid kan vara svåra att få stopp på när man själv vill. Slutligen kan det vara löjligt svårt att hitta en bra sovställning när man har en knatte som föredrar att använda ens lungor som kudde framför att låta mamma andas ifred. Detta är ändå bara några av alla de graviditetssymptom som vi drabbas av.
Det är inte alltid lätt att leva med någon under en graviditet heller. Man blir så totalt vansinnig eller superledsen när saker inte går som man tänkte sig, eller när någon inte bryr sig om en själv och/eller barnet man bär på.
Hormonerna spökar ordentligt, och kan ge raseriutbrott som inte är av denna världen, och många är de som sovit på soffan pga sådana utbrott. Men försök ha i åtanke att det är en begränsad tid, det är superjobbigt att inte få sova för man måste på toa flera gånger per natt. Det är inte alls särskilt skoj att känna sig som en flodhäst eller svettas flera liter per dygn. Men det försvinner när bebis kommer ut! Ta ett djupt andetag när någon kommer och kladdar på magen eller fäller en kommentar som inte passar. Försök inse att en man aldrig kan känna eller uppleva ens i närheten av samma sak som du gör. Det är till stor del därför som de inte minns hur man gör när man är känslig och intresserad av sin gravida kvinna. När man respekterar och hjälper henne. För tyvärr är det inte alla, även om sådana såklart finns, som inser att nu är tiden kommen att lyssna på kvinnan och göra sitt bästa för att underlätta för henne. Att baka en bebis är krävande och det gäller inte bara kvinnan utan även mannen.
Till alla män:
Din kvinna bär på ditt barn. Fattar du? Nej, troligen har det inte gått in riktigt, för det brukar inte sjunka in på riktigt förrän den lilla krabaten ligger där och skriker, när det kommer till män. Det är svårt att få insikt om saker när man inte känner och upplever saker konkret. Där måste vi kvinnor bli mer förstående. Vi måste inse att vi har fördelen att få insikt om att det är någon därinne på en helt annan nivå än vad en man kan.
Visst sjunker det en bit längre in när man varit på ultraljud, och kanske ännu mer om man får känna sparkar, men sparkar kan vara ganska läbbiga för en man, eftersom det är en liten alien i din kvinna. Det är svårt att greppa att du själv sett till att någon du inte ännu känner, tagit din kvinna i besittning i nästan ett års tid!
Denna någon förser dessutom kvinnan med en massa hormoner som man knappt förstår sig på, ena sekunden är hon lugn och timid, och nästa är hon ett vilddjur som fräser och spottar åt allt du säger och gör. Eller så gråter hon ohejdat för att du råkade säga att hon passar bättre i tröjan som ligger i tvätten än i den hon har på sig. Omöjligt att förstå vad man kan och inte kan säga, eller hur?
Det är självklart inte lätt att leva med en gravid kvinna, men du kan faktiskt underlätta för dig själv på några sätt. Först och främst, tänk på vad hon berättar och säger angående sin graviditet. Nämner hon illamående så kanske det inte är läge att be om en massa sex. Säger hon att hon är supersugen på choklad eller strips så gör ditt bästa för att hon ska ha tillgång till det, även om det innebär en extra resa till affären. Det är så värt det de gånger hon får sug och måste ha något DIREKT. Finns det då hemma så kan behovet stillas direkt, istället för att eskalera och bli ohanterligt för er båda. För tro mig, ett gravidsug är en makt man inte leker med. Det spelar ingen roll vad du ställer fram som ersättning, det duger inte med annat än just det man blir sugen på!
(Själv jagar jag ständigt efter kexchoklad, apelsinjuice och saltade strips!)
Att ta sin kvinna på allvar är en annan nyckel till framgång. Har hon ont (man får förbannat ont på alla möjliga ställen, faktiskt!) så fråga om du kan massera henne. Eller om det är något hon vill ska göras där hemma. Att få nya sängkläder och dammsuget samt att höra att man slipper bry sig om tvätt eller matlagning kan göra massor för att humöret ska bli bättre. Den ansträngning du lägger ner där, kommer du få igen på ett eller annat sätt. Troligen är hon trevligare att ha att göra med och mer tillåtande när du själv vill göra något, t ex åka iväg och umgås med kompisar eller spela lite golf, eller vad det nu kan vara. Det är lättare att stå ut om man känner att någon bryr sig!
Glöm dock inte att överraska henne positivt ibland. Det måste inte innebära diamanter och champagne, men det kan vara en liten blomma, hennes favorittidning eller att du hyr en film som ni kan se tillsammans, eller liknande. Bara att du tar dig tid och visar att du någonstans bryr dig om henne gör mycket.
Vanlig hänsyn kan också vara bra, t ex tänk efter; MÅSTE ni åka 30 mil för att hälsa på släkten just nu när hon känner sig så hängig pga illamående och trötthet? MÅSTE du dricka ditt vin eller din öl hemma, kan du inte ta en öl till lunchen istället? Om hon rökte innan graviditeten, och du fortsatt, gå ut och rök, eller ersätt med nikotintuggummin eller liknande, varför ska kvinnan offra alla livets små guldkanter pga graviditet om inte du också kan försöka dra ner?
Slutligen, till både män och kvinnor:
Sex. Själva ordet kan ha blivit väldigt laddat, eftersom det oftast innebär en drastisk förändring i sexlivet att bli gravid. Antingen blir man värsta sexmonstret som gravid, eller så avskyr man ens tanken på sex. Det är olika, och både och är alldeles normalt. Det man kan tänka på är att det finns en till person i relationen, så om man känner sig totalt ointresserad av sex, så kanske man kan offra sig och hjälpa till med lite onani åtminstone? Har man å andra sidan massor av sexsug så kanske man ska tänka på att inte trötta ut den andre alldeles... Det GÅR att hitta vägar till att få lite sexuell stimulans, men det handlar om att vilja ge sin partner lite energi.
För kvinnor med väldigt låg sexdrift under graviditet kan jag rekommendera massage, smekningar, kramar och kyssar, lite "gos" utan minsta sexuella anspelningar (inga händer på tuttar och mus) kan ge er starkare band, och såna behövs under en graviditet!
Bara lite tips från en med erfarenhet!!
Uddamamman
Det där med amning
Här sitter jag, gravid med min andra lilla snoris (förkortning av snorunge) och funderar på det där med amning.
Sonen var något av en chock, så jag hann inte få någon mjölk till hans ankomst, och ärligt talat hade jag inte velat amma även om jag kunnat. Kontroversiellt så det förslår.
Tvåan i magen kommer inte heller få uppleva amningens njutning. Om man nu vill kalla det så.
Själv ser jag det som lite av ett fängelse, åtminstone för mamman. Att ständigt vara standby som middag, lunch och frukost samt ett antal nattamål, det känns inte riktigt som det är min grej. Ja, jag vill vara ifred lite, och ja, jag är nog lite egotrippad. Men vad är det som säger att min inställning är den sämsta?
Min inställning ger en massa möjligheter åt pappan istället.
Det är väldigt vanligt att pappan känner sig undanknuffad av mamman och bebbens band som blir när man ammar. Jag tycker istället det är en klar fördel om pappan vill ta sig an sitt barn och via flaksmatning få lite bättre kontakt med sitt barn.
Det är dessutom ett perfekt läge att kunna få till ett hyfsat sovmönster eftersom man då kan hjälpas åt på ett annat sätt än om man ammar. Att ersättning sedan är mer "tungt" för barnets mage att bearbeta innebär att den redan från början sover lite längre i taget eftersom den slipper vakna och vara hungrig lika ofta som en ammande bebbe.
Ytterligare en fördel som jag kan se är att man har järnkoll på hur mycket mat barnet får i sig, man kan till och med skriva dagbok över det, till skillnad från när man ammar, eftersom man då inte har koll på hur mycket som verkligen hamnar i magen, hur många mammor har jag inte träffat på som undrar om barnet verkligen fått i sig det den behöver. ett orosmoment som en flaskmatande mamma inte har på samma sätt.
Visst är det klart att amning ger fördelar som jag kanske skulle vilja ha, som att barnet får ett starkt immunförsvar (förhållandevis åtminstone) eller att man har lättare att gå ner i vikt efter graviditeten. Men å andra sidan så är det oerhört lätt att få en kinkig unge eftersom mjölkens smak påverkas av vad mamman äter och dricker, och man måste också vara noga med att hålla sig ifrån mediciner, alkohol och liknande, trots att man inte längre är gravid.
Nu vet jag också att det finns många som inte alls bryr sig och många barn kanske inte heller bryr sig om mammas mjölk smakar annorlunda, då har man tur, men chansen FINNS att man får ett barn som inte äter som det ska när mamman äter eller dricker något annorlunda. Med ersättning har man alltid en jämn kvalité på maten och det smakar samma sak. För mig låter det som fördelar.
Sambon som är pappa till tvåan, han är lite sådär halvt om halvt störd över att jag redan nu säger att jag inte vill amma tvåan heller, men han vet också att jag troligen inte kommer kunna, och att det är ett stressmoment för mig att göra det, eftersom mina bröst är något jag aldrig någonsin visar för andra om jag inte måste, de är något jag mår väldigt dåligt över och som jag inte vill få berörda eller ens tänka på eller se, det är mycket därför jag inte vill amma. Sen vad som ligger bakom den saken anser jag vara min egen lilla ensak, så det berättar jag inte. Men det är skäl som är starka nog för att han ska låta mig bestämma vad som är bäst själv.
Lite skönt känns det. Precis som det är rätt skönt att veta att sonen fått ett superbra immunförsvar, inga allergier eller sjukdomar och är kraftig och stark för sin ålder, och hela tiden har legat före i utveckling på alla fronter. Alltså behöver ersättning inte vara ett sämre alternativ än något annat, och det ser jag bevis på så fort sonen kommer hoppande!
Där har ni min åsikt om amning.
Uddamamman
Sonen var något av en chock, så jag hann inte få någon mjölk till hans ankomst, och ärligt talat hade jag inte velat amma även om jag kunnat. Kontroversiellt så det förslår.
Tvåan i magen kommer inte heller få uppleva amningens njutning. Om man nu vill kalla det så.
Själv ser jag det som lite av ett fängelse, åtminstone för mamman. Att ständigt vara standby som middag, lunch och frukost samt ett antal nattamål, det känns inte riktigt som det är min grej. Ja, jag vill vara ifred lite, och ja, jag är nog lite egotrippad. Men vad är det som säger att min inställning är den sämsta?
Min inställning ger en massa möjligheter åt pappan istället.
Det är väldigt vanligt att pappan känner sig undanknuffad av mamman och bebbens band som blir när man ammar. Jag tycker istället det är en klar fördel om pappan vill ta sig an sitt barn och via flaksmatning få lite bättre kontakt med sitt barn.
Det är dessutom ett perfekt läge att kunna få till ett hyfsat sovmönster eftersom man då kan hjälpas åt på ett annat sätt än om man ammar. Att ersättning sedan är mer "tungt" för barnets mage att bearbeta innebär att den redan från början sover lite längre i taget eftersom den slipper vakna och vara hungrig lika ofta som en ammande bebbe.
Ytterligare en fördel som jag kan se är att man har järnkoll på hur mycket mat barnet får i sig, man kan till och med skriva dagbok över det, till skillnad från när man ammar, eftersom man då inte har koll på hur mycket som verkligen hamnar i magen, hur många mammor har jag inte träffat på som undrar om barnet verkligen fått i sig det den behöver. ett orosmoment som en flaskmatande mamma inte har på samma sätt.
Visst är det klart att amning ger fördelar som jag kanske skulle vilja ha, som att barnet får ett starkt immunförsvar (förhållandevis åtminstone) eller att man har lättare att gå ner i vikt efter graviditeten. Men å andra sidan så är det oerhört lätt att få en kinkig unge eftersom mjölkens smak påverkas av vad mamman äter och dricker, och man måste också vara noga med att hålla sig ifrån mediciner, alkohol och liknande, trots att man inte längre är gravid.
Nu vet jag också att det finns många som inte alls bryr sig och många barn kanske inte heller bryr sig om mammas mjölk smakar annorlunda, då har man tur, men chansen FINNS att man får ett barn som inte äter som det ska när mamman äter eller dricker något annorlunda. Med ersättning har man alltid en jämn kvalité på maten och det smakar samma sak. För mig låter det som fördelar.
Sambon som är pappa till tvåan, han är lite sådär halvt om halvt störd över att jag redan nu säger att jag inte vill amma tvåan heller, men han vet också att jag troligen inte kommer kunna, och att det är ett stressmoment för mig att göra det, eftersom mina bröst är något jag aldrig någonsin visar för andra om jag inte måste, de är något jag mår väldigt dåligt över och som jag inte vill få berörda eller ens tänka på eller se, det är mycket därför jag inte vill amma. Sen vad som ligger bakom den saken anser jag vara min egen lilla ensak, så det berättar jag inte. Men det är skäl som är starka nog för att han ska låta mig bestämma vad som är bäst själv.
Lite skönt känns det. Precis som det är rätt skönt att veta att sonen fått ett superbra immunförsvar, inga allergier eller sjukdomar och är kraftig och stark för sin ålder, och hela tiden har legat före i utveckling på alla fronter. Alltså behöver ersättning inte vara ett sämre alternativ än något annat, och det ser jag bevis på så fort sonen kommer hoppande!
Där har ni min åsikt om amning.
Uddamamman
Jag, en något udda mamma
Så har jag då fixat mig en blogg igen. Inte första gången, och troligen inte sista heller.
Den här gången riktar jag in mig på att blogga om mitt liv som mamma, både hur det är att ha barn-jag har en son som blir fem år- och hur det är att vara gravid, har nämligen nummer två på gång.
Här kommer det inte vara en massa information om hur det är att klä på en grinig unge som inte vill till dagis, eller ok, ibland kanske, men det är inte det i första hand som jag skriver om, utan jag ventilerar mina åsikter om hur man fostrar och tar hand om barn, precis som jag ventlierar mina åsikter om hur det är att vara på smällen.
Ingen dans på rosor vill jag lova, och tror du som läser nu att det kommer att bli en massa snack om hur bebben utvecklas och hur man får en femåring att inte kladda på väggarna så tror du radikalt fel!
Jag kör inte med samma fostran som alla andra. Jag kör mitt eget race, det har jag alltid fått göra. Sen erkänner jag villigt att då och då så har det blivit fel, men många gånger har det gått alldeles utmärkt att göra som alla andra säger att man inte bör eller ska!
Jag ger MIN syn på mammalivet, och som jag redan sagt i min headern, jag är en UDDA mamma!
På återseende!!
Uddamamman
Den här gången riktar jag in mig på att blogga om mitt liv som mamma, både hur det är att ha barn-jag har en son som blir fem år- och hur det är att vara gravid, har nämligen nummer två på gång.
Här kommer det inte vara en massa information om hur det är att klä på en grinig unge som inte vill till dagis, eller ok, ibland kanske, men det är inte det i första hand som jag skriver om, utan jag ventilerar mina åsikter om hur man fostrar och tar hand om barn, precis som jag ventlierar mina åsikter om hur det är att vara på smällen.
Ingen dans på rosor vill jag lova, och tror du som läser nu att det kommer att bli en massa snack om hur bebben utvecklas och hur man får en femåring att inte kladda på väggarna så tror du radikalt fel!
Jag kör inte med samma fostran som alla andra. Jag kör mitt eget race, det har jag alltid fått göra. Sen erkänner jag villigt att då och då så har det blivit fel, men många gånger har det gått alldeles utmärkt att göra som alla andra säger att man inte bör eller ska!
Jag ger MIN syn på mammalivet, och som jag redan sagt i min headern, jag är en UDDA mamma!
På återseende!!
Uddamamman
