Barnaga är inget som man vill erkänna att man ägnar sig åt. Det är olagligt, det är moraliskt förkastligt, och det kan leda till att man inte får ha kvar sina barn om det vill sig illa. Eller om man har tur, beroende på hur man ser det.

Här i landet så finns det ett antal människor som ägnar sig åt att misshandla sina barn då och då, och när man hör det såhär, så låter det totalt fel. Jag håller med alla som reagerar på att det är "rätt" att slå sina barn. Det jag däremot kan se som inte alla kanske tänker på, är att det faktiskt finns lägen då man kan se det som befogat att vara hårdhänt mot ett barn, för såna situationer uppstår då och då. Jag vet, för jag har varit där själv.

Jag anser inte att jag gjort fel när jag slitit tag i min sons arm riktigt hårt och kastat honom bakåt. Eller när jag smiskat till honom ganska hårt på fingrarna. Eller knuffat omkull honom. För det har varit i sådana situationer då jag räddat honom genom att göra så. Räddat honom från att springa ut på vägen rakt framför en bil. Räddat honom från att dra ner en kastrull med kokande vatten över sig eller lägga handen på en varm platta. Räddat honom från att tulta iväg rakt ut bakom en bil som håller på att backa på en parkering och som aldrig i livet skulle hunnit se honom.
Hellre lite ont i några minuter än skadad för livet eller död. Hårt kanske, men sant. Jag tror att de flesta reagerar så. Sen kan man naturligtvis känna skuld över HUR hårt man dragit eller knuffat eller smiskat till på handen. Men det är ändå ett litet obehag som förstärkt budskapet och räddat barnet ifrån något annat, mycket värre. Så det känns befogat OCH förlåtligt.

Något som jag däremot inte ser som vare sig befogat eller förlåtligt är när man låter barnet styra sin egen uppfostran såpass att det går överstyr och sedan börjar man slå på sitt barn i brist på andra sätt att få det att lyssna och lyda. Sådant är INTE okej för mig. Har man satt sig i skiten får man banne mig reda upp den utan att ta till våld också.

Sen finns det naturligtvis lägen då man måste visa barnet att nu har det passerat en gräns alldeles för långt, och kanske ta det i örat för att markera att såhär GÖR du bara inte igen. Eller ta tag i håret och dra lite, bara för att ge lite obehag i samband med det riktigt dåliga som hände.
Själv har jag gjort så främst när min son försökt dra mig i håret var och varannan gång han fick tillfälle, vilket är enormt frustrerande, eftersom jag har så långt hår som han hela tiden kommer åt.
Men då har jag inväntat att han hugger tag i håret och hänger sig i det (leker att det är en lian eller liknande) och sen har jag tagit tag i hans hår så att han reagerat, sen har jag sagt att när man drar någon i håret så gör det ONT, och när han släpper MITT hår, så släpper jag HANS hår. Sen har jag inte gjort mer innan han släppt. Jag fick göra så två gånger, sedan dess har han aldrig mer dragit NÅGON i håret, vilket för övrigt varit uppskattat på dagis, där så gott som alla drog varandra i håret under en period.

Hade han bitits så hade jag bitit tillbaka på samma sätt och på så sätt förstärkt intrycket att det han gör, det gör ONT, och jag är övertygad om att han då skulle tagit det till sig på samma sätt, eftersom det är lättare att förstå VARFÖR man inte ska göra något när man inser att det är smärtsamt.
Jag berättade också för personalen på dagis vad jag gjort gällande håret och de var väl först lite reserverade och tyckte att det var inte så bra, men sen när de såg att min son gått från att dra alla i håret hela tiden till att inte röra tjejernas långa hår över huvud taget (och inte heller personalens) på bara ett par dagar, så blev de odelat positiva, eftersom det visade sig vara så effektivt och lätt, och faktiskt inte sååå våldsamt heller, utan som en av dem sa, det var ett bra exempel på hur man lär barn saker på ett pedagogiskt sätt. Så att de inser vad de själva gör och orsakar.

Nu ska jag förtydliga att jag inte på något vis förespråkar att man sliter och drar i sitt barn i tid och otid, om man gör det ens tre gånger i veckan är det för ofta enligt mig, för om man måste göra det så ofta så har man ett allvarligt problem och kanske måste börja söka svar hos sig själv, vad har jag gjort för att detta ska hända? Vad har jag INTE gjort så att detta blev resultatet? Man har alltid ett ansvar som vuxen att se till att leda sitt barn på rätt väg, och att man är trött eller sliten, sjuk eller ensam förälder har ingenting med saken att göra. Oavsett vilket så är det ditt jobb att visa hur man beter sig och förklara för ditt barn hur man gör och inte gör, och klarar du det inte själv av olika skäl, så finns det alltid hjälp att få via dagis, skola, socialtjänst och psykologer.
Det finns alltså inga skäl i världen att INTE ta tag i sitt barns fostran UTAN att blanda in våld. Däremot kan och måste man då och då förstärka sina budskap genom att markera fysiskt, men då får man aldrig göra det till en vana eller ett hot, utan då ska det ske i nödfall när man först försökt prata barnet tillrätta och visat det hur man BÖR bete sig och varför.

Sen kan jag förstå att jag upplevs som ovanlig som tycker att det är okej att blanda in lite hårda tag när så krävs, men så har jag också sett på nära håll hur barn som inte lärt sig var gränserna går redan som små, senare blivit aggressiva och slagit både föräldrar och syskon, och vilket kaos som då utbrutit i dessa familjer. Det är AVSEVÄRT bättre att lära barnet respekt-både att ge och att få det- som litet, än det är att "leka sig igenom" barndomen och bara se på när barnet blir våldsamt eller inåtbundet eller något annat till följd av att det inte vet hur man ska bete sig.

Vissa generationer hävdar att de minsann fått stryk som små, och det har inte gett dem några men för livet, snarare har de lärt sig respekt och moral. Jag håller inte med i det uttalandet, för oftast är det just dessa människor som slår sina barn mer regelbundet, och det är på INGA VIS okej. Sådana människor har rädda barn. Och ur rädsla kommer ingen respekt.

Uddamamman