På varje föräldragrupp, öppen förskola eller babysimgrupp så finns de. Perfekta Mammorna.
De som aldrig i livet vill använda sig av Kejsarsnitt annat än om barnet riskerar att dö på kuppen. De som helammar från första sekunden, utan att ens överväga att ge någon ersättning till sitt barn, oavsett hur mycket kolik, mjölkstockning, bröstbölder och andra komplikationer som sätter käppar i hjulen för amningen. De vill ju inte riskera att älsklingens immunförsvar blir lidande för att DE inte orkar härda ut i minst ett halvår. Något får man offra som mamma.
De, som på något underligt vis lyckas med konsten att ha en aktivitet per dag med sin bebis, gärna på förmiddagen, och en fikadejt på eftermiddagen för att underhålla sitt sociala liv. Dessutom ett fläckfritt hem med de fräschaste elektronikprylar du kan tänka dig, i en smakfull blandning av prydnadsnallar, pedagogiska leksaker och sagoböcker som gått i arv i generationer.
De skulle aldrig tänka tanken att ta mer än halva ledigheten eftersom det är oerhört viktigt för alla att pappan och barnet får sina egna band, även om det i praktiken innebär att man lever på svältgränsen. Det är värt alla uppoffringar!

Barnets uppväxt involverar maniskt letande efter salt och socker i mat, tidig potträning, nappfria timmar, ständig oro för olika sjukdomar, inga husdjur (möjligen en utekatt) pga allergirisken, och pedagogiska leksaker som kan återvinnas. Åtskilliga timmar i skogen och upplevelseresor till bondgårdar, bakning ett par dagar i veckan (det är ju så stimulerande för barnet, samtidigt som det är praktiskt att alltid ha tillgång till färskt fikabröd vid oväntat besök!)

Jag undrar i mitt stilla sinne; HUR orkar man vara en bra mamma med alla dessa krav på sig?
Att alltid ha pressen om inte av omgivningen så av sig själv, att ständigt prestera och leverera.. normala människor inser att det inte måste innebära en katastrof att lägga in ett par flaskor ersättning om dagen ifall mjölken sinar eller om det gör för ont att amma. Vanliga svenssons har inte ett fläckfritt hem som taget ur en inredningstidning, utan det ligger en trasa här eller står en halvvissen blomma där, det hör till att man kanske inte hunnit ta ut soporna precis klockan åtta på morgonen..
Hur orkar man åka runt först på aktiviteter som dessutom kostar skjortan med lilla bebisen på förmiddagarna, och sedan sitta och diskutera livet med barn med sina vänner och bekanta i timmar på eftermiddagen? Hur HINNER man sitta där och prata om man samtidigt ska vara en bra fru eller sambo och laga middag tills maken/sambon kommer hem? Förberedelser kommer man långt på, men det finns väl gränser?
Eller så är det jag som inte har insett storheten av planering och tidiga morgnar.

Jag, som föredrar att sonen börjar på dagis klockan 11 istället för 8. För att få sova ut och för att han ska få lite egen tid med mig innan dagis. Jag, som visserligen veckohandlar och planerar veckans middagar men sällan förbereder något dagen innan, inte ens saker som gäller dagis.
Jag, som hellre sitter vid datorn en stund än att gå en extra sväng till sophuset, det kan man ju ta när man går ut med hunden som förresten har hårat ner såpass att frasen "dammråttor" numera måste ersättas med "dammfår", pga tussarnas storlek..

Jag kanske inte är en perfekt mamma, men jag lovar, min son mår bra och han är stimulerad. Han har överlevt trots att jag valde kejsarsnitt, och trots att jag aldrig ammade honom. Jag tror dessutom att han mår bättre rent mentalt än många barn till "perfekta mammor" på grund av att barn känner av när föräldrar är sönderstressade och har prestationsångest. Jag har en ganska slapp attityd till mycket, det blir som det blir, världen går inte under. Och jag tror att sonen känner av det, och att det är en del i varför han är så avslappnad som han är.
Jag lider med alla de perfekta mammor som gråter för att bebisen inte går upp i vikt, inte sover som den ska eller inte har de sociala talanger som barn "ska" ha..
Själv har jag lagt prestationerna på hyllan, för annars hade jag gått under för länge sedan.
Jag är ingen Bree Van De Kamp. Men jag försöker inte heller vara det.
/Uddamamman