Varför stampar man inte ner foten för?
Vi har varit iväg ett par veckor, djuren, sonen och jag. Sambon har varit på övning i Danmark och vi tyckte att det var läge att hälsa på familjen när tillfället gavs, och det har hunnits med både det ena och det andra, sonen har träffat en ny kusin, ("Han ser ut som en apa, mamma!") sina fastrar och sin farmor samt lekt med min kusins barn (hoppat studsmatta till förbannelse och spelat spel och en massa annat..) samt åkt fyrhjuling med morfar en massa gånger.
Under tiden som sonen roade sig på alla möjliga sätt så har jag suttit och läst på Familjelivs forum. Jag har skrattat, känt igen mig och förfasats.
Och blivit arg. Jätteofta.
Vad fasen är det med dagens kvinnor?
Jag vet inte hur många trådar jag läst som handlar om att mannen raggar, inte gör en släng därhemma, skiter i sina barn och trycker ner sin tjej/sambo/fru verbalt och mentalt.
Ständigt återkommande är frågan vad tycker andra, vad ska man göra, osv.
Mitt stående svar är:
Sätt dig ner och skriv ner exakt vad du mår dåligt av. Skriv också ner lite vad som gör att du känner som du gör. Det är alltid bra att kunna motivera sina åsikter, och i synnerhet när det gäller relationer. Då blir det lättare att identifiera själva problemet.
Se till att få igång en diskussion, skriv ner vad som beslutas, och TA INGEN SKIT!!
Även om du går hemma hela dagarna så betyder inte det att du ska acceptera att all städning "tillhör" dig. Lika lite som du ska acceptera att allt ansvar som förälder ligger på dig. Man är två som får barn (man SKAFFAR sällan barn) så då är det inte mer än rätt att två ska ta hand om barnet/barnen också.
Kräv att få minst en kväll i veckan då du inte gör en släng som har med barnen att göra. Alla behöver ett avbrott, lite "egen" tid att ta det där badet eller åka och kolla på någon film, ta en fika UTAN ungar som skriker eller vad det nu kan vara.
Min egen sambo jobbar heltid PLUS att han jobbar ungefär varannan lördag, men TROTS det så gör han en hel del här hemma. Dammsuga och torka golven, diskar efter maten, hänga tvätt och vika in den, åka med och storhandla varje vecka, sköta om hundens promenader när jag har ont av foglossning, lägga sonen eller bada honom eller vad det nu kan vara.. Ta sonen med sig och göra något utan mig så jag får vara själv och de får umgås lite.. Han gör det som en sjlvklarhet. Och då är han inte ens biologisk far till sonen.
Men han värderar att jag får avlastning när det gäller hem och barn. Han ser att jag blir galet uttråkad av att alltid sitta hemma och tar med oss någonstans då och då. Han visar respekt för både mig och förhållandet.
Är det så svårt att förstå att ALLA borde känna sig respekterade?
Att man inte ska behöva be om hjälp för att få dammsuget och torkat, det ska liksom gå av sig självt när det är skitigt.. om han gör det så kanske jag städar toaletterna och lagar mat.. eller om han ändå ska ut med hunden så kan han lika gärna ta med soppåsen och panten istället för att jag ska gå och göra det separat..
Det handlar lite om tidsoptimering också.
Genom att göra saker "på vägen" så sparar man in tid, men också energi, och då kanske den som slapp göra något är mer benägen att vara trevlig och tillmötesgående tack vare just den grejen.
Jag vet att det vimlar av "skitstövlar" därute, men jag var inte medveten om hur många de faktiskt var. Jag önskar att man kunde få fler att bli lite bättre, lite mer jämlika och lite mer rättvisa. Anna Ankas syn på kvinnor och hushållsarbete (mannen ska inte göra något alls, det är kvinnans uppgift att tillfredsställa honom på alla plan) känns inte så hållbar i långa loppet.. Personligen skulle jag ALDRIG kunna hålla tyst om jag levde med en latmask som inte brydde sig om sina egna barn mer än som arvingar och prydnader.
No way!
/Uddamamman
Under tiden som sonen roade sig på alla möjliga sätt så har jag suttit och läst på Familjelivs forum. Jag har skrattat, känt igen mig och förfasats.
Och blivit arg. Jätteofta.
Vad fasen är det med dagens kvinnor?
Jag vet inte hur många trådar jag läst som handlar om att mannen raggar, inte gör en släng därhemma, skiter i sina barn och trycker ner sin tjej/sambo/fru verbalt och mentalt.
Ständigt återkommande är frågan vad tycker andra, vad ska man göra, osv.
Mitt stående svar är:
Sätt dig ner och skriv ner exakt vad du mår dåligt av. Skriv också ner lite vad som gör att du känner som du gör. Det är alltid bra att kunna motivera sina åsikter, och i synnerhet när det gäller relationer. Då blir det lättare att identifiera själva problemet.
Se till att få igång en diskussion, skriv ner vad som beslutas, och TA INGEN SKIT!!
Även om du går hemma hela dagarna så betyder inte det att du ska acceptera att all städning "tillhör" dig. Lika lite som du ska acceptera att allt ansvar som förälder ligger på dig. Man är två som får barn (man SKAFFAR sällan barn) så då är det inte mer än rätt att två ska ta hand om barnet/barnen också.
Kräv att få minst en kväll i veckan då du inte gör en släng som har med barnen att göra. Alla behöver ett avbrott, lite "egen" tid att ta det där badet eller åka och kolla på någon film, ta en fika UTAN ungar som skriker eller vad det nu kan vara.
Min egen sambo jobbar heltid PLUS att han jobbar ungefär varannan lördag, men TROTS det så gör han en hel del här hemma. Dammsuga och torka golven, diskar efter maten, hänga tvätt och vika in den, åka med och storhandla varje vecka, sköta om hundens promenader när jag har ont av foglossning, lägga sonen eller bada honom eller vad det nu kan vara.. Ta sonen med sig och göra något utan mig så jag får vara själv och de får umgås lite.. Han gör det som en sjlvklarhet. Och då är han inte ens biologisk far till sonen.
Men han värderar att jag får avlastning när det gäller hem och barn. Han ser att jag blir galet uttråkad av att alltid sitta hemma och tar med oss någonstans då och då. Han visar respekt för både mig och förhållandet.
Är det så svårt att förstå att ALLA borde känna sig respekterade?
Att man inte ska behöva be om hjälp för att få dammsuget och torkat, det ska liksom gå av sig självt när det är skitigt.. om han gör det så kanske jag städar toaletterna och lagar mat.. eller om han ändå ska ut med hunden så kan han lika gärna ta med soppåsen och panten istället för att jag ska gå och göra det separat..
Det handlar lite om tidsoptimering också.
Genom att göra saker "på vägen" så sparar man in tid, men också energi, och då kanske den som slapp göra något är mer benägen att vara trevlig och tillmötesgående tack vare just den grejen.
Jag vet att det vimlar av "skitstövlar" därute, men jag var inte medveten om hur många de faktiskt var. Jag önskar att man kunde få fler att bli lite bättre, lite mer jämlika och lite mer rättvisa. Anna Ankas syn på kvinnor och hushållsarbete (mannen ska inte göra något alls, det är kvinnans uppgift att tillfredsställa honom på alla plan) känns inte så hållbar i långa loppet.. Personligen skulle jag ALDRIG kunna hålla tyst om jag levde med en latmask som inte brydde sig om sina egna barn mer än som arvingar och prydnader.
No way!
/Uddamamman
Sockerhysteri
När jag själv var liten så var det inget fel i att ha socker på pannkakor eller flingor. Man brydde sig inte ett smack om ifall det serverades tårta eller glass i samband med en födelsedag, vare sig det var på dagis eller i hemmet. På alla kalas man gick på, så var det självklart att man fick den eviga godispåsen i näven innan man lämnade kalaset, antingen via allmän utdelning, eller via fiskdamm.
Idag å andra sidan, så är det tydligen jättehysteri gällande socker. Det är skadligt och nåde den som häller upp en skål flingor med mjölk till frukost och sen dessutom tillåter barnet att sockra lite extra på dem. De innehåller ju massor av tillsatt socker redan från start, hur ska det sluta? Fetma, hål i tänderna, speedade ungar.. listan på sockrets negativa sidor kan göras lång. Åtminstone om man tillhör motståndarsidan.
Själv tycker jag det är en överdrift att säga att barn blir speedade av socker. Herregud, de är lika speedade om de INTE får äta något och träffar sina kompisar eller råkar i en konflikt eller vad det nu kan vara. De leker lika intensivt och de härjar lika mycket, oavsett om de råkat hälla i sig ett glas O´boy eller ett glas vatten.
Många barn idag har en osund syn på socker, det kan jag hålla med om. Men jag tycker inte att barnen är de som ska klandras för detta, utan snarare deras familj, som bidragit till att de ser sockerbomber som glass, läsk, godis och annat som något de måste stoppa i sig.
Min egen son, han skiter fullständigt i godis. Han har å andra sidan alltid haft mer eller mindre fri tillgång till det, om än inte i obegränsad mängd, så det har aldrig varit så att jag eller någon annan förbjudit honom att ta godis bara för att det är tisdag och inte lördag, eller för att det ska "sparas" eller liknande.
Jag kanske har haft ett otroligt lätt barn, vad vet jag. Resultatet av min fostran är i alla fall att min son hellre tar en frukt eller grönsak och sätter sig med vid tv:n på lördagarna än att han tjatar om lördagsgodis.
Vi har så gott som alltid godis, chips, kakor, saft, glass och annat onyttigt hemma. Men han bryr sig inte, han väljer själv bort det och tar en gurka i stavar eller en paprika som skurits upp. En burk majskorn eller ett tråg med böngroddar, eller varför inte en skål med ånkokt broccoli?
Han väljer det själv, och faktum är att det är jag som fått lära mig att äta grönsaker, inte han.
Enligt mig så är det absurt att förbjuda barn att äta glass på dagis eller dricka saft på kalas eller liknande, så länge det inte ligger en allergi/sjukdom bakom beslutet.
Ju mer man förbjuder saker, desto större blir begäret att få det. Det kan man ju jämföra med så gott som allt. Den som får höra att den inte får gå ut, blir onekligen sugen på att gå ut. Den som inte får rida en häst (och som är ryttare) för den är för svårriden, vill oftast inget hellre än att sätta sig och prova hur svår den egentligen är.
Den som måste spara på pengarna hittar ofelbart en massa saker som den skulle vilja ha mest hela tiden. Och samma gäller godis och sockerprodukter.
Om man nekas att smaka och äta av dem, så blir man bara mer benägen att göra det när tillfälle väl ges.
Är det då inte bättre att avdramatisera saken genom att låta det stå skålar framme med chips, godis, kakor och annat, som man kan ta när man vill, och sen är det inte mer med det? Visst, i början är det ju kul att ha tillgång men det lättar rätt snart, och man tröttnar faktiskt. Ungefär som så gott som alla som bott i studenthem osv, och haft mycket makaroner/nudlar på menyn ett längre tag, tröttnar på just de rätterna..
Så länge barnet rör på sig och borstar tänderna så tycker jag inte att det är så farligt om de äter socker, är det verkligen det?
För mig är E-ämnen en större fara än socker, eftersom att socker är i alla fall naturligt, till skillnad från alla dessa E-ämnen.
När jag själv gick på dagis så var det inte ovanligt alls att vi bakade fikabröd till kvartsamtalen och bröd (glödhoppor) till mellanmålen. Vi gick ut i skogen och plockade både svamp och bär och lagade vår egen gelé till köttet vi fick. Vi hade egna höns som vi skötte om och som gav ägg till både frukostarna och till pannkakor eller en och annat (hemsk?) sockerkaka.
Vi hade hallonbuskar och äppelträd som gav äppelmos till frukostgröten och hallonpaj till mellanmålet ibland. Över huvud taget hade vi mycket frukt och grönt och bär som vi själva skaffade oss, och än idag har mitt gamla dagis avtal med bönder i kommunen för att få färsk mjölk, tomater, sallad, gurka och ägg (hönsen fick inte vara kvar för stan blev större) samt skinka och annat kött från en grisuppfödare. Dessutom odlar man fortfarande egna grönsaker som morötter och sockerärter och kryddväxter som barnen sår och skördar.
Jag tycker att det vore jättebra om fler dagis hade samma inställning som dem, då det främjar inte bara de bönder som finns i kommunen, utan även barnen som får laga mat och baka på garanterat fräscha råvaror som de själva fått vara med att skörda och göra i ordning. Dessutom, det är ju klart godare med lite ljummet egenhändigt bakat bröd än det är med köpt, eller hur?
Jag kanske är för slapp som förälder, men jag tycker det hör till att barnen får bjuda på en glass eller tårta på dagis när de fyller år, för att fira "sin" dag.. Sen om det råkar vara så att många fyller år samma vecka så kan man kanske lägga några av glassarna i frysen och spara till ett tillfälle när det är lite "födelsedagsglapp" istället, så det inte blir fem dagar i sträck..
På sonens förra dagis åt man glass varje fredag utöver de glassar som bjöds ut på födelsedagar, och så hade det varit i många år. Och inga av barnen var speedade, hade hål i tänderna eller var överviktiga. Alla nöjde sig dessutom med att ta en glass och tjatade inte om mer.
När det var terminsavslutning inför sommarlov eller jullov osv, så bjöds det på tårta och kakor som barnen bakat. De fick också julklappar av personalen i form av pepparkakshjärtan med sitt namn på, utöver de presenter som lokala företag skänkt (en nalle och ett litet spel till varje barn). Jag ser inget fel i att ge ett pepparkakshjärta i julklapp till ett barn, till jul? Det hör ihop med högtiden som sådan för mig med lussekatter och pepparkakor.. Ändå gissar jag att många skulle haft synpunkter på det, just för att de fick en KAKA med GLASYR!
För mig så är detta ett alldeles för uppförstorat I-landsproblem.. helt klart.
Jag skriver om det för att jag hittade en tråd på Familjeliv.se där en mamma känner sig som ett "pretto" som vill förbjuda glass på dagis eftersom det är ett sockerfritt dagis.
Själv tycker jag att hon ÄR ett pretto, pga allt det jag redan skrivit. Det känns överdrivet. Men jag förstår också att hon vill att ett sockerfritt dagis ska vara sockerfritt, inte lägga sig till med en dubbelmoral.
Jag ger henne rätt där. Men jag kan säga att jag har aldrig tidigare ens hört talas om att dagisen kan vara sockerfria numera.
Man lär sig något nytt varenda dag!
/Uddamamman, på benen igen!
Idag å andra sidan, så är det tydligen jättehysteri gällande socker. Det är skadligt och nåde den som häller upp en skål flingor med mjölk till frukost och sen dessutom tillåter barnet att sockra lite extra på dem. De innehåller ju massor av tillsatt socker redan från start, hur ska det sluta? Fetma, hål i tänderna, speedade ungar.. listan på sockrets negativa sidor kan göras lång. Åtminstone om man tillhör motståndarsidan.
Själv tycker jag det är en överdrift att säga att barn blir speedade av socker. Herregud, de är lika speedade om de INTE får äta något och träffar sina kompisar eller råkar i en konflikt eller vad det nu kan vara. De leker lika intensivt och de härjar lika mycket, oavsett om de råkat hälla i sig ett glas O´boy eller ett glas vatten.
Många barn idag har en osund syn på socker, det kan jag hålla med om. Men jag tycker inte att barnen är de som ska klandras för detta, utan snarare deras familj, som bidragit till att de ser sockerbomber som glass, läsk, godis och annat som något de måste stoppa i sig.
Min egen son, han skiter fullständigt i godis. Han har å andra sidan alltid haft mer eller mindre fri tillgång till det, om än inte i obegränsad mängd, så det har aldrig varit så att jag eller någon annan förbjudit honom att ta godis bara för att det är tisdag och inte lördag, eller för att det ska "sparas" eller liknande.
Jag kanske har haft ett otroligt lätt barn, vad vet jag. Resultatet av min fostran är i alla fall att min son hellre tar en frukt eller grönsak och sätter sig med vid tv:n på lördagarna än att han tjatar om lördagsgodis.
Vi har så gott som alltid godis, chips, kakor, saft, glass och annat onyttigt hemma. Men han bryr sig inte, han väljer själv bort det och tar en gurka i stavar eller en paprika som skurits upp. En burk majskorn eller ett tråg med böngroddar, eller varför inte en skål med ånkokt broccoli?
Han väljer det själv, och faktum är att det är jag som fått lära mig att äta grönsaker, inte han.
Enligt mig så är det absurt att förbjuda barn att äta glass på dagis eller dricka saft på kalas eller liknande, så länge det inte ligger en allergi/sjukdom bakom beslutet.
Ju mer man förbjuder saker, desto större blir begäret att få det. Det kan man ju jämföra med så gott som allt. Den som får höra att den inte får gå ut, blir onekligen sugen på att gå ut. Den som inte får rida en häst (och som är ryttare) för den är för svårriden, vill oftast inget hellre än att sätta sig och prova hur svår den egentligen är.
Den som måste spara på pengarna hittar ofelbart en massa saker som den skulle vilja ha mest hela tiden. Och samma gäller godis och sockerprodukter.
Om man nekas att smaka och äta av dem, så blir man bara mer benägen att göra det när tillfälle väl ges.
Är det då inte bättre att avdramatisera saken genom att låta det stå skålar framme med chips, godis, kakor och annat, som man kan ta när man vill, och sen är det inte mer med det? Visst, i början är det ju kul att ha tillgång men det lättar rätt snart, och man tröttnar faktiskt. Ungefär som så gott som alla som bott i studenthem osv, och haft mycket makaroner/nudlar på menyn ett längre tag, tröttnar på just de rätterna..
Så länge barnet rör på sig och borstar tänderna så tycker jag inte att det är så farligt om de äter socker, är det verkligen det?
För mig är E-ämnen en större fara än socker, eftersom att socker är i alla fall naturligt, till skillnad från alla dessa E-ämnen.
När jag själv gick på dagis så var det inte ovanligt alls att vi bakade fikabröd till kvartsamtalen och bröd (glödhoppor) till mellanmålen. Vi gick ut i skogen och plockade både svamp och bär och lagade vår egen gelé till köttet vi fick. Vi hade egna höns som vi skötte om och som gav ägg till både frukostarna och till pannkakor eller en och annat (hemsk?) sockerkaka.
Vi hade hallonbuskar och äppelträd som gav äppelmos till frukostgröten och hallonpaj till mellanmålet ibland. Över huvud taget hade vi mycket frukt och grönt och bär som vi själva skaffade oss, och än idag har mitt gamla dagis avtal med bönder i kommunen för att få färsk mjölk, tomater, sallad, gurka och ägg (hönsen fick inte vara kvar för stan blev större) samt skinka och annat kött från en grisuppfödare. Dessutom odlar man fortfarande egna grönsaker som morötter och sockerärter och kryddväxter som barnen sår och skördar.
Jag tycker att det vore jättebra om fler dagis hade samma inställning som dem, då det främjar inte bara de bönder som finns i kommunen, utan även barnen som får laga mat och baka på garanterat fräscha råvaror som de själva fått vara med att skörda och göra i ordning. Dessutom, det är ju klart godare med lite ljummet egenhändigt bakat bröd än det är med köpt, eller hur?
Jag kanske är för slapp som förälder, men jag tycker det hör till att barnen får bjuda på en glass eller tårta på dagis när de fyller år, för att fira "sin" dag.. Sen om det råkar vara så att många fyller år samma vecka så kan man kanske lägga några av glassarna i frysen och spara till ett tillfälle när det är lite "födelsedagsglapp" istället, så det inte blir fem dagar i sträck..
På sonens förra dagis åt man glass varje fredag utöver de glassar som bjöds ut på födelsedagar, och så hade det varit i många år. Och inga av barnen var speedade, hade hål i tänderna eller var överviktiga. Alla nöjde sig dessutom med att ta en glass och tjatade inte om mer.
När det var terminsavslutning inför sommarlov eller jullov osv, så bjöds det på tårta och kakor som barnen bakat. De fick också julklappar av personalen i form av pepparkakshjärtan med sitt namn på, utöver de presenter som lokala företag skänkt (en nalle och ett litet spel till varje barn). Jag ser inget fel i att ge ett pepparkakshjärta i julklapp till ett barn, till jul? Det hör ihop med högtiden som sådan för mig med lussekatter och pepparkakor.. Ändå gissar jag att många skulle haft synpunkter på det, just för att de fick en KAKA med GLASYR!
För mig så är detta ett alldeles för uppförstorat I-landsproblem.. helt klart.
Jag skriver om det för att jag hittade en tråd på Familjeliv.se där en mamma känner sig som ett "pretto" som vill förbjuda glass på dagis eftersom det är ett sockerfritt dagis.
Själv tycker jag att hon ÄR ett pretto, pga allt det jag redan skrivit. Det känns överdrivet. Men jag förstår också att hon vill att ett sockerfritt dagis ska vara sockerfritt, inte lägga sig till med en dubbelmoral.
Jag ger henne rätt där. Men jag kan säga att jag har aldrig tidigare ens hört talas om att dagisen kan vara sockerfria numera.
Man lär sig något nytt varenda dag!
/Uddamamman, på benen igen!
Sjukdom här
Jag skriver snart igen, är sjuuuk :o(
Hostar som bara den, trots hostmedicin och bafucin, så jag är lite förslappad vad gäller bloggande.. Kollar mest på Boston Legal och andra DVD-boxar. Sambon sköter ruljangsen här hemma just nu; hämtar o lämnar min son på dagis, städar, diskar, tvättar och underhåller lillkillen. Samt allt annat jag ber om, haha.
Tur att han är snäll! Fast jag brukar vara snäll när HAN är sjuk så det jämnar väl ut sig antar jag..
Dagens insats här blev att laga mat, hittade på någon slags maträtt med quorn eftersom jag är dödligt anti mot kött, seega hinnor och brosk, blodsmak och usch, nätack.
Vi har aldrig ätit det förr, men det var faktiskt riktigt gott, till och med hunden trodde att det var kött, haha.
Så jag återkommer när jag kryat på mig, någon gång i framtiden. Förhoppningsvis i helgen eller så.
/Uddamamman
Hostar som bara den, trots hostmedicin och bafucin, så jag är lite förslappad vad gäller bloggande.. Kollar mest på Boston Legal och andra DVD-boxar. Sambon sköter ruljangsen här hemma just nu; hämtar o lämnar min son på dagis, städar, diskar, tvättar och underhåller lillkillen. Samt allt annat jag ber om, haha.
Tur att han är snäll! Fast jag brukar vara snäll när HAN är sjuk så det jämnar väl ut sig antar jag..
Dagens insats här blev att laga mat, hittade på någon slags maträtt med quorn eftersom jag är dödligt anti mot kött, seega hinnor och brosk, blodsmak och usch, nätack.
Vi har aldrig ätit det förr, men det var faktiskt riktigt gott, till och med hunden trodde att det var kött, haha.
Så jag återkommer när jag kryat på mig, någon gång i framtiden. Förhoppningsvis i helgen eller så.
/Uddamamman
Perfekta Mamman
På varje föräldragrupp, öppen förskola eller babysimgrupp så finns de. Perfekta Mammorna.
De som aldrig i livet vill använda sig av Kejsarsnitt annat än om barnet riskerar att dö på kuppen. De som helammar från första sekunden, utan att ens överväga att ge någon ersättning till sitt barn, oavsett hur mycket kolik, mjölkstockning, bröstbölder och andra komplikationer som sätter käppar i hjulen för amningen. De vill ju inte riskera att älsklingens immunförsvar blir lidande för att DE inte orkar härda ut i minst ett halvår. Något får man offra som mamma.
De, som på något underligt vis lyckas med konsten att ha en aktivitet per dag med sin bebis, gärna på förmiddagen, och en fikadejt på eftermiddagen för att underhålla sitt sociala liv. Dessutom ett fläckfritt hem med de fräschaste elektronikprylar du kan tänka dig, i en smakfull blandning av prydnadsnallar, pedagogiska leksaker och sagoböcker som gått i arv i generationer.
De skulle aldrig tänka tanken att ta mer än halva ledigheten eftersom det är oerhört viktigt för alla att pappan och barnet får sina egna band, även om det i praktiken innebär att man lever på svältgränsen. Det är värt alla uppoffringar!
Barnets uppväxt involverar maniskt letande efter salt och socker i mat, tidig potträning, nappfria timmar, ständig oro för olika sjukdomar, inga husdjur (möjligen en utekatt) pga allergirisken, och pedagogiska leksaker som kan återvinnas. Åtskilliga timmar i skogen och upplevelseresor till bondgårdar, bakning ett par dagar i veckan (det är ju så stimulerande för barnet, samtidigt som det är praktiskt att alltid ha tillgång till färskt fikabröd vid oväntat besök!)
Jag undrar i mitt stilla sinne; HUR orkar man vara en bra mamma med alla dessa krav på sig?
Att alltid ha pressen om inte av omgivningen så av sig själv, att ständigt prestera och leverera.. normala människor inser att det inte måste innebära en katastrof att lägga in ett par flaskor ersättning om dagen ifall mjölken sinar eller om det gör för ont att amma. Vanliga svenssons har inte ett fläckfritt hem som taget ur en inredningstidning, utan det ligger en trasa här eller står en halvvissen blomma där, det hör till att man kanske inte hunnit ta ut soporna precis klockan åtta på morgonen..
Hur orkar man åka runt först på aktiviteter som dessutom kostar skjortan med lilla bebisen på förmiddagarna, och sedan sitta och diskutera livet med barn med sina vänner och bekanta i timmar på eftermiddagen? Hur HINNER man sitta där och prata om man samtidigt ska vara en bra fru eller sambo och laga middag tills maken/sambon kommer hem? Förberedelser kommer man långt på, men det finns väl gränser?
Eller så är det jag som inte har insett storheten av planering och tidiga morgnar.
Jag, som föredrar att sonen börjar på dagis klockan 11 istället för 8. För att få sova ut och för att han ska få lite egen tid med mig innan dagis. Jag, som visserligen veckohandlar och planerar veckans middagar men sällan förbereder något dagen innan, inte ens saker som gäller dagis.
Jag, som hellre sitter vid datorn en stund än att gå en extra sväng till sophuset, det kan man ju ta när man går ut med hunden som förresten har hårat ner såpass att frasen "dammråttor" numera måste ersättas med "dammfår", pga tussarnas storlek..
Jag kanske inte är en perfekt mamma, men jag lovar, min son mår bra och han är stimulerad. Han har överlevt trots att jag valde kejsarsnitt, och trots att jag aldrig ammade honom. Jag tror dessutom att han mår bättre rent mentalt än många barn till "perfekta mammor" på grund av att barn känner av när föräldrar är sönderstressade och har prestationsångest. Jag har en ganska slapp attityd till mycket, det blir som det blir, världen går inte under. Och jag tror att sonen känner av det, och att det är en del i varför han är så avslappnad som han är.
Jag lider med alla de perfekta mammor som gråter för att bebisen inte går upp i vikt, inte sover som den ska eller inte har de sociala talanger som barn "ska" ha..
Själv har jag lagt prestationerna på hyllan, för annars hade jag gått under för länge sedan.
Jag är ingen Bree Van De Kamp. Men jag försöker inte heller vara det.
/Uddamamman
De som aldrig i livet vill använda sig av Kejsarsnitt annat än om barnet riskerar att dö på kuppen. De som helammar från första sekunden, utan att ens överväga att ge någon ersättning till sitt barn, oavsett hur mycket kolik, mjölkstockning, bröstbölder och andra komplikationer som sätter käppar i hjulen för amningen. De vill ju inte riskera att älsklingens immunförsvar blir lidande för att DE inte orkar härda ut i minst ett halvår. Något får man offra som mamma.
De, som på något underligt vis lyckas med konsten att ha en aktivitet per dag med sin bebis, gärna på förmiddagen, och en fikadejt på eftermiddagen för att underhålla sitt sociala liv. Dessutom ett fläckfritt hem med de fräschaste elektronikprylar du kan tänka dig, i en smakfull blandning av prydnadsnallar, pedagogiska leksaker och sagoböcker som gått i arv i generationer.
De skulle aldrig tänka tanken att ta mer än halva ledigheten eftersom det är oerhört viktigt för alla att pappan och barnet får sina egna band, även om det i praktiken innebär att man lever på svältgränsen. Det är värt alla uppoffringar!
Barnets uppväxt involverar maniskt letande efter salt och socker i mat, tidig potträning, nappfria timmar, ständig oro för olika sjukdomar, inga husdjur (möjligen en utekatt) pga allergirisken, och pedagogiska leksaker som kan återvinnas. Åtskilliga timmar i skogen och upplevelseresor till bondgårdar, bakning ett par dagar i veckan (det är ju så stimulerande för barnet, samtidigt som det är praktiskt att alltid ha tillgång till färskt fikabröd vid oväntat besök!)
Jag undrar i mitt stilla sinne; HUR orkar man vara en bra mamma med alla dessa krav på sig?
Att alltid ha pressen om inte av omgivningen så av sig själv, att ständigt prestera och leverera.. normala människor inser att det inte måste innebära en katastrof att lägga in ett par flaskor ersättning om dagen ifall mjölken sinar eller om det gör för ont att amma. Vanliga svenssons har inte ett fläckfritt hem som taget ur en inredningstidning, utan det ligger en trasa här eller står en halvvissen blomma där, det hör till att man kanske inte hunnit ta ut soporna precis klockan åtta på morgonen..
Hur orkar man åka runt först på aktiviteter som dessutom kostar skjortan med lilla bebisen på förmiddagarna, och sedan sitta och diskutera livet med barn med sina vänner och bekanta i timmar på eftermiddagen? Hur HINNER man sitta där och prata om man samtidigt ska vara en bra fru eller sambo och laga middag tills maken/sambon kommer hem? Förberedelser kommer man långt på, men det finns väl gränser?
Eller så är det jag som inte har insett storheten av planering och tidiga morgnar.
Jag, som föredrar att sonen börjar på dagis klockan 11 istället för 8. För att få sova ut och för att han ska få lite egen tid med mig innan dagis. Jag, som visserligen veckohandlar och planerar veckans middagar men sällan förbereder något dagen innan, inte ens saker som gäller dagis.
Jag, som hellre sitter vid datorn en stund än att gå en extra sväng till sophuset, det kan man ju ta när man går ut med hunden som förresten har hårat ner såpass att frasen "dammråttor" numera måste ersättas med "dammfår", pga tussarnas storlek..
Jag kanske inte är en perfekt mamma, men jag lovar, min son mår bra och han är stimulerad. Han har överlevt trots att jag valde kejsarsnitt, och trots att jag aldrig ammade honom. Jag tror dessutom att han mår bättre rent mentalt än många barn till "perfekta mammor" på grund av att barn känner av när föräldrar är sönderstressade och har prestationsångest. Jag har en ganska slapp attityd till mycket, det blir som det blir, världen går inte under. Och jag tror att sonen känner av det, och att det är en del i varför han är så avslappnad som han är.
Jag lider med alla de perfekta mammor som gråter för att bebisen inte går upp i vikt, inte sover som den ska eller inte har de sociala talanger som barn "ska" ha..
Själv har jag lagt prestationerna på hyllan, för annars hade jag gått under för länge sedan.
Jag är ingen Bree Van De Kamp. Men jag försöker inte heller vara det.
/Uddamamman
