uddamamma

Varför ska man betraktas som allmän egendom när man är gravid?

Är man inte en egen person då, helt plötsligt? Eller har man avsagt sig rätten att själv ta sina beslut under graviditeten?? Har folk rätt att säga och göra vad som helst bara för att man är på smällen?
Detta är något som tydligen verkar vara allmänt vedertaget.
Det är tydligen HELT ok att kommentera en gravid kvinna som röker. Eller dricker något på krogen (även om det bara är Coca Cola). Uppenbarligen gör det inget alls om man kommenterar att hon sneglar mot opastöriserade ostar och sushi. Även om hon inte ÄTER. Lustigt fenomen det där. För hade jag som gravid suttit och kommenterat att folk röker eller vad de dricker, ifrågasatt om de verkligen ska proppa i sig sådär mycket av just den matvaran osv, då hade det blivit ramaskri!
Likaså hade man nog fått veta hur jävla ouppfostrad man är om man sagt att "kolla den där människan, så vedervärdigt tjock/smal!" Ändå förväntas vi ta den typen av kommentarer själva, bara för att vi är gravida. Att folk säger att vi blivit sååå stora eller KOMMER bli så stora eller "va, är du i den och den veckan, DET kan man inte tro.." det ska man bara acceptera.
Varför då om jag får fråga? Är det okej att klaga på någon annan bara för den är gravid?

Eller detta ständiga klappande på magen.
Varför ska okända människor knöla sig genom folkmassor för att komma fram och klappa på en främlings gravidmage? Varför ska folk ÖVER HUVUD TAGET klappa på en gravidmage, är det så himla fascinerande?
Jag kan berätta att väldigt många blir heligt förbannade över något sådant. man GÖR inte så. Det är att tränga sig in i någons privata sfär. HUR OK tror man att det skulle vara om en gravid kvinna gick fram till säg en kassörska och börjar smeka honom/henne på magen när det finns läge? Frågan är om man inte skulle bli idiotförklarad.
För många är det en väldigt privat handling, något som är reserverat för en själv och i bästa fall den närmaste familjen. Inte andra.

Jag tror att många gånger så handlar det om tanklöshet att man kommenterar saker som gravida gör eller inte gör. Man vill barnets bästa, och går obemärkt över gränsen för vad som är ok att bry sig om och inte. Lätt hänt. Men ack så störande!

En del människor lever så att man aldrig i livet kan se dem som ansvarsfulla nog att ha barn. Men så visar de sig vara jättebra föräldrar ändå. Och tvärtom. Vissa som man tror ska vara superföräldrar, de brister på många punkter inom ganska kort tid. Såndant kan man aldrig veta i förväg, men man kan göra sitt bästa för att hjälpa och stötta någon som ska ha barn.
Det är en konst att INTE lägga sig i, men ändå bry sig om.
Försök tänka dig in i situationen själv, det hjälper ganska lång bit på vägen.
/Uddamamman

Barn utvecklas av sin lek, det är ingen nyhet för de flesta som har barn. Inte heller för mig.
Tyvärr så avskyr jag att leka, det är tråkigt och jobbigt enligt mig, jag har aldrig ens gillat att leka själv när jag var yngre, utan jag var mer inne på att läsa, skriva och måla eller rita. Se på film eller spela spel gick också an, likslom att klippa och klistra. Men att sitta och leka med dockor, my little pony eller bilar eller klossar osv var aldrig intressant för mig. Varför kan jag inte säga, det vet jag inte.
Men det sitter i. Min son älskar att leka med bilar, klossar och i viss mån även med lego. Han gillar att gräva i sandlådan, klättra och hoppa och över huvud taget röra på sig. Jättebra. Men bara så länge inte jag behöver vara med.
Jag inser ju dock att man som förälder måste släppa sin ovilja och leka med sitt barn, men jag har kompromissat med mig själv. Jag sätter igång en lek med sonen, och sen lämnar jag den. T ex börjar jag att bygga ihop en grej av lego, och sen uppmuntrar jag honom att fortsätta själv. Och för det mesta så räcker det!

Sen leker vi på andra sätt än de mer traditionella. Vi har en blå burk full med lappar som sonen tar en per dag, och så gör han det som står på lappen. Det kan vara att vattna blommorna, diska hunden och kattens matskålar, lägga in ren tvätt i garderoben eller dammsuga sitt rum osv. Något litet städuppdrag, eller ibland ett lite större, som jag hjälper honom att genomföra (putsa fönster i ett rum t ex). Han tycker det är jättekul att göra dessa små uppdrag, och det är alltid bra att lära honom att hålla rent efter sig.

En annan lek vi har är "hitta hem". Man utgår från köket och ser sig runt efter något som finns där inne som inte hör hemma där inne. T ex ett par strumpor. Man tar då strumporna och bär in till tvättkorgen, sen ser man om det finns något i det rummet som inte hör hemma där, t ex en serietidning. Den bär man då in på barnrummet, och lägger där den ska vara. Därefter letar man upp något som inte hör hemma i det rummet, t ex ett par stövlar. De bärs ut i hallen, och så gör man samma sak i det rummet som i de tidigare. Så fortsätter man i tio minuter, och den som hittat något i alla rum och burit till rätt plats/rum först vinner.
Ett lätt sätt att få barn uppmärksamma på att saker har egna platser och inte ska ligga spridda lite överallt.

Slutligen har vi en regel som är lite lekfull, nämligen att när man är på väg ifrån ett rum ska man titta sig runt och se om man ser saker som inte hör hemma i det rum man är i. En handduk efter badet, ett glas som man druckit ur osv.. Man tar med sig det man ser och lägger på sin rätta plats. Glaset i disken, handduken på en krok så den torkar. Osv. På så sätt minskar man röran utan att aktivt städa hela tiden. Kommer man ihåg att ta med sig det man använt och lämnat på fel ställe, så tar man automatiskt bort en del av det som bidrar till en rörig miljö. Något som barn ofta uppskattar!

Man kan leka på många sätt, och det här var ett par exempel på hur jag som inte gillar traditionella lekar förenar nytta med nöje. Om man vänjer barn vid att hjälpa till tidigt i åldrarna, så blir det ett beteende som sitter i ryggmärgen lika naturligt som att säga tack när man får något eller att klä på sig på morgonen.
Allt hänger på den vuxne!

/Uddamamman

Min son har alltid haft lätt att sova borta. Senast förra helgen sov han på en ny plats. Det tog fem minuter för honom att somna från det att jag sagt godnatt.

Många har frågat hur jag fått honom så lättsövd. Här är mitt recept, sen om man tror på det är upp till var och en. Men som sagt, jag är inte som alla andra mammor!

• Sonen lägger sig kl 22 på vardagar, 23 på helger.
• Han har ingen kvällsrutin annat än att han får en flaska vatten och en blöja de dagar som inte är "avvänjningsdagar".
• Jag läser aldrig sagor för honom.
• Han har sovit från 22-10 sedan han var 3 månader gammal, utan avbrott. Ett blöjbyte när jag själv lagt mig.
• Han har sovit borta mycket redan som liten, vilket vant honom vid att sova i främmande miljöer och vara lugn.
• Han har ingen napp, den spottade han ut vid ca 9 månaders ålder.
• Badar gör vi aldrig på kvällen snarare på förmiddagarna.
• Han får titta på TV både tills han ska lägga sig och när han vaknar om han vill. (Toon disney/playhouse disney)
• Sedan han var 2,5 månader gammal sov han i egen säng i eget stängt rum.

Så gott som aldrig krånglas det med läggningen här. Han får själv säga att han är trött, 22 är senaste gränsen om han inte sagt att han vill sova, men som regel säger han att nu ska han sova vid 21.30. På så vis slipper man tjata. Han får sova till 10 nästa dag, eftersom han inte har något att göra innan 11 ändå. (dagis)
Bara jag är och säger godnatt och han har sin snuttefilt så somnar han var som helst, när som helst. Inga problem. Alternativt att jag berättar att nu ska han sova här si och så många nätter, då är det inga konstigheter.

Jag har aldrig ens försökt köra med femminutersmetoder eller annat, utan jag la sonen i sängen, såg till att det var ganska ombonat och alltid fanns en liten nattlampa så det inte var kolmörkt, samt att det var fräsch blöja och full flaska tillgänglig, sen var det inget mer som krävdes.
När han varit sjuk så har han fått sova på soffan vid tv:n ibland, men ALDRIG i min säng, det tror jag är att binda ris åt sin egen rygg!!!

Så har jag gjort. Och det har funkat. Jag antar att det låter kontroversiellt för vissa, men jag tror också att man som vuxen krånglar till det många gånger genom att göra saker så omständiga. Är du trött så sover du, än hur liten du är. Sen får man kanske hjälpa till med "rutiner" för att få natt att bli natt och dag att bli dag, men det är inte särskilt svårt att lära barn att vara trötta på rätt tidpunkt. Aktivera dem när de ska vara vakna, låt dem sova när de ska sova.
Varför krångla till det?
/Uddamamman

Barnaga är inget som man vill erkänna att man ägnar sig åt. Det är olagligt, det är moraliskt förkastligt, och det kan leda till att man inte får ha kvar sina barn om det vill sig illa. Eller om man har tur, beroende på hur man ser det.

Här i landet så finns det ett antal människor som ägnar sig åt att misshandla sina barn då och då, och när man hör det såhär, så låter det totalt fel. Jag håller med alla som reagerar på att det är "rätt" att slå sina barn. Det jag däremot kan se som inte alla kanske tänker på, är att det faktiskt finns lägen då man kan se det som befogat att vara hårdhänt mot ett barn, för såna situationer uppstår då och då. Jag vet, för jag har varit där själv.

Jag anser inte att jag gjort fel när jag slitit tag i min sons arm riktigt hårt och kastat honom bakåt. Eller när jag smiskat till honom ganska hårt på fingrarna. Eller knuffat omkull honom. För det har varit i sådana situationer då jag räddat honom genom att göra så. Räddat honom från att springa ut på vägen rakt framför en bil. Räddat honom från att dra ner en kastrull med kokande vatten över sig eller lägga handen på en varm platta. Räddat honom från att tulta iväg rakt ut bakom en bil som håller på att backa på en parkering och som aldrig i livet skulle hunnit se honom.
Hellre lite ont i några minuter än skadad för livet eller död. Hårt kanske, men sant. Jag tror att de flesta reagerar så. Sen kan man naturligtvis känna skuld över HUR hårt man dragit eller knuffat eller smiskat till på handen. Men det är ändå ett litet obehag som förstärkt budskapet och räddat barnet ifrån något annat, mycket värre. Så det känns befogat OCH förlåtligt.

Något som jag däremot inte ser som vare sig befogat eller förlåtligt är när man låter barnet styra sin egen uppfostran såpass att det går överstyr och sedan börjar man slå på sitt barn i brist på andra sätt att få det att lyssna och lyda. Sådant är INTE okej för mig. Har man satt sig i skiten får man banne mig reda upp den utan att ta till våld också.

Sen finns det naturligtvis lägen då man måste visa barnet att nu har det passerat en gräns alldeles för långt, och kanske ta det i örat för att markera att såhär GÖR du bara inte igen. Eller ta tag i håret och dra lite, bara för att ge lite obehag i samband med det riktigt dåliga som hände.
Själv har jag gjort så främst när min son försökt dra mig i håret var och varannan gång han fick tillfälle, vilket är enormt frustrerande, eftersom jag har så långt hår som han hela tiden kommer åt.
Men då har jag inväntat att han hugger tag i håret och hänger sig i det (leker att det är en lian eller liknande) och sen har jag tagit tag i hans hår så att han reagerat, sen har jag sagt att när man drar någon i håret så gör det ONT, och när han släpper MITT hår, så släpper jag HANS hår. Sen har jag inte gjort mer innan han släppt. Jag fick göra så två gånger, sedan dess har han aldrig mer dragit NÅGON i håret, vilket för övrigt varit uppskattat på dagis, där så gott som alla drog varandra i håret under en period.

Hade han bitits så hade jag bitit tillbaka på samma sätt och på så sätt förstärkt intrycket att det han gör, det gör ONT, och jag är övertygad om att han då skulle tagit det till sig på samma sätt, eftersom det är lättare att förstå VARFÖR man inte ska göra något när man inser att det är smärtsamt.
Jag berättade också för personalen på dagis vad jag gjort gällande håret och de var väl först lite reserverade och tyckte att det var inte så bra, men sen när de såg att min son gått från att dra alla i håret hela tiden till att inte röra tjejernas långa hår över huvud taget (och inte heller personalens) på bara ett par dagar, så blev de odelat positiva, eftersom det visade sig vara så effektivt och lätt, och faktiskt inte sååå våldsamt heller, utan som en av dem sa, det var ett bra exempel på hur man lär barn saker på ett pedagogiskt sätt. Så att de inser vad de själva gör och orsakar.

Nu ska jag förtydliga att jag inte på något vis förespråkar att man sliter och drar i sitt barn i tid och otid, om man gör det ens tre gånger i veckan är det för ofta enligt mig, för om man måste göra det så ofta så har man ett allvarligt problem och kanske måste börja söka svar hos sig själv, vad har jag gjort för att detta ska hända? Vad har jag INTE gjort så att detta blev resultatet? Man har alltid ett ansvar som vuxen att se till att leda sitt barn på rätt väg, och att man är trött eller sliten, sjuk eller ensam förälder har ingenting med saken att göra. Oavsett vilket så är det ditt jobb att visa hur man beter sig och förklara för ditt barn hur man gör och inte gör, och klarar du det inte själv av olika skäl, så finns det alltid hjälp att få via dagis, skola, socialtjänst och psykologer.
Det finns alltså inga skäl i världen att INTE ta tag i sitt barns fostran UTAN att blanda in våld. Däremot kan och måste man då och då förstärka sina budskap genom att markera fysiskt, men då får man aldrig göra det till en vana eller ett hot, utan då ska det ske i nödfall när man först försökt prata barnet tillrätta och visat det hur man BÖR bete sig och varför.

Sen kan jag förstå att jag upplevs som ovanlig som tycker att det är okej att blanda in lite hårda tag när så krävs, men så har jag också sett på nära håll hur barn som inte lärt sig var gränserna går redan som små, senare blivit aggressiva och slagit både föräldrar och syskon, och vilket kaos som då utbrutit i dessa familjer. Det är AVSEVÄRT bättre att lära barnet respekt-både att ge och att få det- som litet, än det är att "leka sig igenom" barndomen och bara se på när barnet blir våldsamt eller inåtbundet eller något annat till följd av att det inte vet hur man ska bete sig.

Vissa generationer hävdar att de minsann fått stryk som små, och det har inte gett dem några men för livet, snarare har de lärt sig respekt och moral. Jag håller inte med i det uttalandet, för oftast är det just dessa människor som slår sina barn mer regelbundet, och det är på INGA VIS okej. Sådana människor har rädda barn. Och ur rädsla kommer ingen respekt.

Uddamamman

Till alla kvinnor:

Att vara gravid är ingen dans på rosor. Jag vet, jag är gravid för andra gången. Jag hatar det! Och då har jag ändå en rätt lätt graviditet, men den är ändå jobbig FÖR MIG. Man är inte van att inte kunna gå fortare än i slow motion. Man gillar inte att folk stirrar på en. Det är obekvämt att vagga fram för man har foglossning. Illamående kan knäcka vem som helst om det håller i sig i månader. Klåda är skitjobbigt. Halsbränna kan se till att man tappar allt vad aptit innebär. Järnbrist kan ge extreeeem trötthet, som inte går att jämföra med något man annars varit med om. Blodtrycksfall kan göra en svimfärdig. Och kullerbyttor i magen i tid och otid kan vara svåra att få stopp på när man själv vill. Slutligen kan det vara löjligt svårt att hitta en bra sovställning när man har en knatte som föredrar att använda ens lungor som kudde framför att låta mamma andas ifred. Detta är ändå bara några av alla de graviditetssymptom som vi drabbas av.

Det är inte alltid lätt att leva med någon under en graviditet heller. Man blir så totalt vansinnig eller superledsen när saker inte går som man tänkte sig, eller när någon inte bryr sig om en själv och/eller barnet man bär på.
Hormonerna spökar ordentligt, och kan ge raseriutbrott som inte är av denna världen, och många är de som sovit på soffan pga sådana utbrott. Men försök ha i åtanke att det är en begränsad tid, det är superjobbigt att inte få sova för man måste på toa flera gånger per natt. Det är inte alls särskilt skoj att känna sig som en flodhäst eller svettas flera liter per dygn. Men det försvinner när bebis kommer ut! Ta ett djupt andetag när någon kommer och kladdar på magen eller fäller en kommentar som inte passar. Försök inse att en man aldrig kan känna eller uppleva ens i närheten av samma sak som du gör. Det är till stor del därför som de inte minns hur man gör när man är känslig och intresserad av sin gravida kvinna. När man respekterar och hjälper henne. För tyvärr är det inte alla, även om sådana såklart finns, som inser att nu är tiden kommen att lyssna på kvinnan och göra sitt bästa för att underlätta för henne. Att baka en bebis är krävande och det gäller inte bara kvinnan utan även mannen.

Till alla män:

Din kvinna bär på ditt barn. Fattar du? Nej, troligen har det inte gått in riktigt, för det brukar inte sjunka in på riktigt förrän den lilla krabaten ligger där och skriker, när det kommer till män. Det är svårt att få insikt om saker när man inte känner och upplever saker konkret. Där måste vi kvinnor bli mer förstående. Vi måste inse att vi har fördelen att få insikt om att det är någon därinne på en helt annan nivå än vad en man kan.
Visst sjunker det en bit längre in när man varit på ultraljud, och kanske ännu mer om man får känna sparkar, men sparkar kan vara ganska läbbiga för en man, eftersom det är en liten alien i din kvinna. Det är svårt att greppa att du själv sett till att någon du inte ännu känner, tagit din kvinna i besittning i nästan ett års tid!
Denna någon förser dessutom kvinnan med en massa hormoner som man knappt förstår sig på, ena sekunden är hon lugn och timid, och nästa är hon ett vilddjur som fräser och spottar åt allt du säger och gör. Eller så gråter hon ohejdat för att du råkade säga att hon passar bättre i tröjan som ligger i tvätten än i den hon har på sig. Omöjligt att förstå vad man kan och inte kan säga, eller hur?

Det är självklart inte lätt att leva med en gravid kvinna, men du kan faktiskt underlätta för dig själv på några sätt. Först och främst, tänk på vad hon berättar och säger angående sin graviditet. Nämner hon illamående så kanske det inte är läge att be om en massa sex. Säger hon att hon är supersugen på choklad eller strips så gör ditt bästa för att hon ska ha tillgång till det, även om det innebär en extra resa till affären. Det är så värt det de gånger hon får sug och måste ha något DIREKT. Finns det då hemma så kan behovet stillas direkt, istället för att eskalera och bli ohanterligt för er båda. För tro mig, ett gravidsug är en makt man inte leker med. Det spelar ingen roll vad du ställer fram som ersättning, det duger inte med annat än just det man blir sugen på!
(Själv jagar jag ständigt efter kexchoklad, apelsinjuice och saltade strips!)

Att ta sin kvinna på allvar är en annan nyckel till framgång. Har hon ont (man får förbannat ont på alla möjliga ställen, faktiskt!) så fråga om du kan massera henne. Eller om det är något hon vill ska göras där hemma. Att få nya sängkläder och dammsuget samt att höra att man slipper bry sig om tvätt eller matlagning kan göra massor för att humöret ska bli bättre. Den ansträngning du lägger ner där, kommer du få igen på ett eller annat sätt. Troligen är hon trevligare att ha att göra med och mer tillåtande när du själv vill göra något, t ex åka iväg och umgås med kompisar eller spela lite golf, eller vad det nu kan vara. Det är lättare att stå ut om man känner att någon bryr sig!
Glöm dock inte att överraska henne positivt ibland. Det måste inte innebära diamanter och champagne, men det kan vara en liten blomma, hennes favorittidning eller att du hyr en film som ni kan se tillsammans, eller liknande. Bara att du tar dig tid och visar att du någonstans bryr dig om henne gör mycket.
Vanlig hänsyn kan också vara bra, t ex tänk efter; MÅSTE ni åka 30 mil för att hälsa på släkten just nu när hon känner sig så hängig pga illamående och trötthet? MÅSTE du dricka ditt vin eller din öl hemma, kan du inte ta en öl till lunchen istället? Om hon rökte innan graviditeten, och du fortsatt, gå ut och rök, eller ersätt med nikotintuggummin eller liknande, varför ska kvinnan offra alla livets små guldkanter pga graviditet om inte du också kan försöka dra ner?

Slutligen, till både män och kvinnor:
Sex. Själva ordet kan ha blivit väldigt laddat, eftersom det oftast innebär en drastisk förändring i sexlivet att bli gravid. Antingen blir man värsta sexmonstret som gravid, eller så avskyr man ens tanken på sex. Det är olika, och både och är alldeles normalt. Det man kan tänka på är att det finns en till person i relationen, så om man känner sig totalt ointresserad av sex, så kanske man kan offra sig och hjälpa till med lite onani åtminstone? Har man å andra sidan massor av sexsug så kanske man ska tänka på att inte trötta ut den andre alldeles... Det GÅR att hitta vägar till att få lite sexuell stimulans, men det handlar om att vilja ge sin partner lite energi.
För kvinnor med väldigt låg sexdrift under graviditet kan jag rekommendera massage, smekningar, kramar och kyssar, lite "gos" utan minsta sexuella anspelningar (inga händer på tuttar och mus) kan ge er starkare band, och såna behövs under en graviditet!

Bara lite tips från en med erfarenhet!!
Uddamamman

Här sitter jag, gravid med min andra lilla snoris (förkortning av snorunge) och funderar på det där med amning.
Sonen var något av en chock, så jag hann inte få någon mjölk till hans ankomst, och ärligt talat hade jag inte velat amma även om jag kunnat. Kontroversiellt så det förslår.

Tvåan i magen kommer inte heller få uppleva amningens njutning. Om man nu vill kalla det så.
Själv ser jag det som lite av ett fängelse, åtminstone för mamman. Att ständigt vara standby som middag, lunch och frukost samt ett antal nattamål, det känns inte riktigt som det är min grej. Ja, jag vill vara ifred lite, och ja, jag är nog lite egotrippad. Men vad är det som säger att min inställning är den sämsta?
Min inställning ger en massa möjligheter åt pappan istället.
Det är väldigt vanligt att pappan känner sig undanknuffad av mamman och bebbens band som blir när man ammar. Jag tycker istället det är en klar fördel om pappan vill ta sig an sitt barn och via flaksmatning få lite bättre kontakt med sitt barn.

Det är dessutom ett perfekt läge att kunna få till ett hyfsat sovmönster eftersom man då kan hjälpas åt på ett annat sätt än om man ammar. Att ersättning sedan är mer "tungt" för barnets mage att bearbeta innebär att den redan från början sover lite längre i taget eftersom den slipper vakna och vara hungrig lika ofta som en ammande bebbe.

Ytterligare en fördel som jag kan se är att man har järnkoll på hur mycket mat barnet får i sig, man kan till och med skriva dagbok över det, till skillnad från när man ammar, eftersom man då inte har koll på hur mycket som verkligen hamnar i magen, hur många mammor har jag inte träffat på som undrar om barnet verkligen fått i sig det den behöver. ett orosmoment som en flaskmatande mamma inte har på samma sätt.

Visst är det klart att amning ger fördelar som jag kanske skulle vilja ha, som att barnet får ett starkt immunförsvar (förhållandevis åtminstone) eller att man har lättare att gå ner i vikt efter graviditeten. Men å andra sidan så är det oerhört lätt att få en kinkig unge eftersom mjölkens smak påverkas av vad mamman äter och dricker, och man måste också vara noga med att hålla sig ifrån mediciner, alkohol och liknande, trots att man inte längre är gravid.
Nu vet jag också att det finns många som inte alls bryr sig och många barn kanske inte heller bryr sig om mammas mjölk smakar annorlunda, då har man tur, men chansen FINNS att man får ett barn som inte äter som det ska när mamman äter eller dricker något annorlunda. Med ersättning har man alltid en jämn kvalité på maten och det smakar samma sak. För mig låter det som fördelar.

Sambon som är pappa till tvåan, han är lite sådär halvt om halvt störd över att jag redan nu säger att jag inte vill amma tvåan heller, men han vet också att jag troligen inte kommer kunna, och att det är ett stressmoment för mig att göra det, eftersom mina bröst är något jag aldrig någonsin visar för andra om jag inte måste, de är något jag mår väldigt dåligt över och som jag inte vill få berörda eller ens tänka på eller se, det är mycket därför jag inte vill amma. Sen vad som ligger bakom den saken anser jag vara min egen lilla ensak, så det berättar jag inte. Men det är skäl som är starka nog för att han ska låta mig bestämma vad som är bäst själv.
Lite skönt känns det. Precis som det är rätt skönt att veta att sonen fått ett superbra immunförsvar, inga allergier eller sjukdomar och är kraftig och stark för sin ålder, och hela tiden har legat före i utveckling på alla fronter. Alltså behöver ersättning inte vara ett sämre alternativ än något annat, och det ser jag bevis på så fort sonen kommer hoppande!

Där har ni min åsikt om amning.
Uddamamman

Så har jag då fixat mig en blogg igen. Inte första gången, och troligen inte sista heller.
Den här gången riktar jag in mig på att blogga om mitt liv som mamma, både hur det är att ha barn-jag har en son som blir fem år- och hur det är att vara gravid, har nämligen nummer två på gång.

Här kommer det inte vara en massa information om hur det är att klä på en grinig unge som inte vill till dagis, eller ok, ibland kanske, men det är inte det i första hand som jag skriver om, utan jag ventilerar mina åsikter om hur man fostrar och tar hand om barn, precis som jag ventlierar mina åsikter om hur det är att vara på smällen.
Ingen dans på rosor vill jag lova, och tror du som läser nu att det kommer att bli en massa snack om hur bebben utvecklas och hur man får en femåring att inte kladda på väggarna så tror du radikalt fel!

Jag kör inte med samma fostran som alla andra. Jag kör mitt eget race, det har jag alltid fått göra. Sen erkänner jag villigt att då och då så har det blivit fel, men många gånger har det gått alldeles utmärkt att göra som alla andra säger att man inte bör eller ska!

Jag ger MIN syn på mammalivet, och som jag redan sagt i min headern, jag är en UDDA mamma!
På återseende!!
Uddamamman